Alnabjär, domarringar och Silverflickans grav » Österlen
Alnabjar Osterlen.se foto Caroline Alesmark 6
Ett reportage på österlen.se

Alnabjär, domarringar och Silverflickans grav

Har någon sett den skotska TV-serien ”Outlander”? Den handlar om en kvinna som färdas bakåt i tiden efter en ceremoni vid ett gravfält i Skottland och kastas rakt in i striderna mot England på 1700-talet. 

Text och foto: Caroline Alesmark

Varje gång jag numera kör förbi Smedstorp och ser de majestätiska stenarna uppe på kullen Alnabjär mumlar jag numera ”Graig Na Dun” för mig själv, namnet på det fiktiva gravfältet. 
Stenarna står högt uppe på Gårdlösaåsens rygg i ett landskap som liknar tv-seriens. De skuggas av stora lövträd och delar sin plats med betande kor. Från höjden blickar du ut över ett mjukt jordbrukslandskap med den ringlande Tommarpsån i fonden. 

Enligt lokala sägner har skeppssättningen rests efter kämpen kung Alne som också gav namn åt höjden Alnabjär, Alnes berg. I bergets södersluttning ska det ha stått fyra stenar som markerat Alnes hustru drottning Gyas grav.  Sluttningen kallas av ortsvefolkningen för Gyas kulle.

 

En gång bestämde sig några drängar i byn för att gräva på Alnabjär – givetvis måste det ligga dyrbarheter i graven efter en kung. Konstnären Frans Lindberg, född i trakten 1857, återgav händelsen för en folklivsforskare 1940:
”Grävandet skulle ske tigande, ingen fick yttra ett ord eller giva ifrån sig något ljud. Sedan grävandet fortsatt en stund, blevo de störda av syner, men fortsatte dock grävandet ytterligare en stund. Då visade sig till sist en ovanligt stor svart höna. Då försvann modet hos de karska drängarna, och hals över huvudet flydde de, ty de visste, att den svarta hönan var den farligaste av alla spöksyner”.

Vid ett husbygge i byn hämtades stenar från gravfältet, morgonen därpå låg de enligt berättelsen inte kvar utan stod på samma ställe som förut. Efter detta betraktades stenarna som tabu och fick stå orörda – tills händelsen föll i glömska och stenar åter började användas för byggen av olika slag. 

När man på 1920-talet tog upp grus på åsen frilades en kista av kalkstenshällar 1928. Arkeologer kom hit från Lunds universitet och hittade människoben, fragment av en kniv av järn samt skärvor av ett lerkärl vars dekor placerade det i romersk järnålder.

Vid fortsatt brytning på 1940-talet gjordes fler fynd i täkten. 1949 genomfördes en mer grundlig arkeologisk utgrävning då man bland annat hittade två gravar från romersk järnålder. I mitten av 1960-talet inleddes en stor undersökning av Gårdlösaåsen som skulle pågå i fjorton somrar. Fynd 1972 visade att människor hade bott på åsen under i stort sett hela järnåldern. 

Arkeologerna hittade gravar, stensättningar och resterna av en skeppssättning från 550–800 e.Kr. Idag återstår bara fyra resta stenar av den senare uppe på Alnabjär. Utanför skeppet finns en grupp mindre, runda och ovala stensättningar från järnåldern.

Ungefär en kilometer längre norrut på Gårdlösaleden kommer du fram till två skeppssättningar som består av femton respektive sexton stenar. En liten bit därifrån ligger en domarring med tio stenar. Platsen grävdes ut inom det så kallade Gårdlösaprojektet som inleddes 1963. Vid undersökningarna hittades gravar både innanför och utanför ringarna.

I en skogsdunge på andra sidan en åker några hundra meter norr om skeppssättningarna hittades 1949 resterna av en kvinna i en grav täckt av två stora kalkstenshällar. Eftersom marken runt fyndplatsen är odlad får du dock inte beträda den utan markägarens tillstånd. 

Med sig i graven hade kvinnan olika gravgåvor, bland annat dekorerade lerkärl, dräktnålar –fibulor – av brons och silver, en bronsnål, glaspärlor, en benkam och en förvaringsdosa för nålar – ett nålhus. Arkeologerna lyckades även rädda tyg- och trådfragment från kvinnans dräkt. 

På en silverfibula placerad på hennes bröst står det i runskrift ”ekunwodr”, vilket kan betyda ”jag unwodr”, så kanske var hennes namn just Unwodr. Unwodr ska i sin tur betyda ”den fridsamma, lugna och icke arga”. Eftersom fibulan är från 200-talet är denna runinskrift en av de äldsta i Sverige. 

Kvinnan var av hög börd, det syns på hennes påkostade smycken och det faktum att hennes tänder och skelett var i gott skick. Troligen levde hon ett behagligt liv med bra mat och uppassning av trälar. I Skåne fick hon namnet Silverflickan, men ska man vara korrekt är hon snarare en Silverkvinna. På Historiska Museet i Stockholm kallas hon kvinnan från Gårdlösa och ingår i den fasta utställningen ”Forntider”. 

Vandring:

Alnabjär, skeppssättningarna och domarringen ligger på Gårdlösaleden som börjar och slutar vid stationen i Smedstorp. Rundan är 12 kilometer lång och går genom Listarumsåsens och Ljungavångens naturreservat. Vandringen är väldigt vacker och för dig genom lövskogar och förbi ängar. Längs sträckan finns flera andra intressanta miljöer, bland annat några stenbrott, en kalkugn, en torvtäkt, en brytestuga för linhantering och ett grodreservat. Du passerar även Tommarpsån, hemvist för den utrotningshotade tjockskaliga målarmusslan. 

Texten är hämtad ur Caroline Alesmarks bok ”Trollskog och älvdans – vandra till gåtfulla platser” som kom 2019.

Klicka här för att köpa boken ”Trollskog och älvdans – vandra till gåtfulla platser”

Källor:

  • www.smedstorp.se
  • Lena Alebo – Rösen, runor och ruiner, 1996
  • Christer Classon och Anders Dunér – Fornminnen i Skåne, en vägvisare, 2001
  • www.historiska.se
  • Folklivsarkivet vid Lunds universitet
Scroll to Top