Vissa morgnar får man lysa upp världen själv. » Österlen

Vissa morgnar får man lysa upp världen själv.

Vissa morgnar får man lysa upp världen själv.
Skrivet av Annika Olsson / 7 januari, 2019

Hej.

Sådär är det. Den ena dagen är aldrig den andra lik. Den ena morgonen kan bjuda på solsken och friska vindar, medan nästa istället är grå, mörk och inte en vindpust. Den här morgonen tycktes Gyllebosjön bara ligga där och huttra.

Sådana dagar får man liksom lysa upp världen själv. Fast jag älskar egentligen vilket väder som helst. Ja, precis alla sorter.

Nere vid slottet och häststallet var det så upplyst och såg väldigt hemtrevligt ut den här mörka januarimorgonen.

Vid badplatsen kunde jag se att vattnet intill strandkanten börjat att frysa till. Som en väldigt tunn hinna av glas såg det ut.

I skogen hade stormen Alfrida lämnat lite spår efter sig, och ännu verkar det dröja innan vattenståndet i bäcken kom att bli normalt igen.

Dagens citat:

Gå aldrig åt det hållet du mår dåligt av, det finns många andra bättre vägar att välja.

Det viktiga är att du går, för annars växer du ju fast.

Kram kram från mig.

Annika

Dela gärna
  • 21
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Gylleboannika Annika Olsson

Hej. Välkommen till min blogg.
Jag heter Annika Olsson. Jag älskar djur och natur. Jag bor med min man, våra hundar och katter på en underbar plats – Gyllebo på Österlen. Jag försöker att i alla läge njuta av livet och samla på de där små ögonblicken. Jag älskar att fotografera och berätta om stort och smått i mitt liv, mina tankar från dag till dag. Mycket naturbilder och foto från min vardag. Ett och annat klokt citat finns ofta med i mina inlägg. Välkomna till mig!

Vackrast i Sverige.

21 januari, 2019

Hej hej

Underbart fina Solevi på Kivik. Kanske är det den vackraste idrottsplatsen i hela Sverige?

En morgon i förra veckan,  då jag vandrade och såg dagen gry vid Kiviks hamn, då tog jag mig en sväng även bort till vackra Solevi.

Jag och Johnny njöt av morgonen och av livet. Han på sitt vis och jag på mitt. För min del så var jag djupt försjunken i minnen. Minnen från platsen där mina föräldrar firat sina bemärkelsedagar. 50 och 60 år. Den åldern jag själv är i nu, insåg jag förskräckt. Märkligt, det kändes ju som det bara fem år sedan … Det måste vara något galet med tideräkningen.

Som tur var drogs mina tankar snart tillbaks till nuet. En boll hade siktats av Johnny. Och med en sådan kan man ha mycket roligt.

Själv insåg jag aldrig tjusningen med att spela fotboll. Jodå, jag gjorde mina tappra försök i Brösarps damlag, det gjorde jag allt. Men ganska snart blev jag petad av tränaren, då han förstod att jag utnyttjade honom för att få åka med för att träffa killar istället. Träningskläderna låg ju oftast kvarglömda hemma. (ledsen för det Allan Olsson)

Nej, det gick inte så bra med min idrottskarriär. Bättre gick det nog för min make Stefan, om man nu ska tro på allt han berättar. Ju äldre han blir, ju fler ”strutar” gjorde han när han var ung, verkar det som.

Och det var just här på Solevi som han hörde hemma. Många Kivlingar minns nog honom. Kanske även Brysslingarna, där han spelade i sina glans dagar. Jag som ofta höll till på Brösarps fotbollsplats, kan komma ihåg en stor lockig spelare som då gick under namnet Sniff. Han var så rysligt gammal och inte alls så särskilt intressant för en ung tös som jag … så tyckte jag då i alla fall.

Livets vägar äro outgrundliga. Det är bra att låta ödet bestämma tror jag.

Numera är det inte mycket fotboll i våra liv. Stefan kan ju inte ens vara med i oldboys med sin stelopererad fot.

-nä, å ente går di å bårja å daunsa balett ihellår, beklagade han sig en dag.

Men det är kanske tur det, tänkte jag och såg honom för min inre syn, iklädd trikåer.

Dagens citat:

Fotbollsspelaren tog i så att skon flög av. Det var tur att han inte nickade.

Och visst måste Solevi vara en av Sveriges vackraste idrottsplatser!

Ha det gott och kram på er alla.

Annika

Dela gärna
  • 13
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Jag springer – alltså finns jag.

20 januari, 2019

Hejsan

För mig finns det inget skönare eller bättre sätt att hålla igång min kondition på än att springa. Jag fullkomligt älskar det!

Bor man dessutom i Gyllebo på Österlen, ja då är det bara så enkelt.

Men så har det inte alltid varit. Det var inte förrän jag var 44 år gammal, som jag tog mina första riktiga springsteg. Innan dess så var jag en tvättäkta soffpotatis. Jag hade aldrig i mitt vuxna liv sprungit någon längre sträcka. På sin höjd en kilometer kanske. Jag var helt övertygad om att min kropp inte kunde springa.

För att bli godkänd som hemvärnssoldat så var jag tvungen att klara ett springtest.

-hur svårt kan det vara, tänkte jag och började träna.

Men jag var inte särskilt kaxig när jag efter mitt första varv runt sjön, hängde över en stubbe och spydde som en kalv.

Det där är nio år sedan nu, men jag springer ännu. Mina diskbråck har såklart begränsat mig litegrann ibland. Men min hjärna har fått smak på det här. Den underbara känslan som löpningen ger.

Smärtgränsen? Den skiter jag i! …som Thomas Wassberg sa …

Numera tänker jag inte så mycket på prestationen, sträckan eller tiden. Nu bara njuter jag av varenda steg.

Att komma igång med någon slags motion det är inte så svårt. Det svåra är att aldrig sluta med den. Därför gäller det ju att hitta något som man verkligen tycker om, något som är enkelt och som är lätt att få till i vardagen.

Att löpträna kräver inte mer än ett par skor. Sedan är det bara att ta steget ut. Bor man som jag på underbara Österlen, då är det inte svårt ett endaste dugg!!

Men en helt igenom präktig och duktig motionär är jag inte alls. Det får ni inte tro.

”Förståsigpåare” och kunniga träningsproffs har gett mig stränga direktiv om regelbunden styrketräning. Annars håller inte min rygg. Men till ett gym orkar jag sällan (läs aldrig) ta mig. Då kommer soffpotatisen smygande med full kraft.

Dagens citat:

Fortsätt springa, du är bara trött!

Hoppas ni hittar just er form för att hålla kroppen igång. Min egen filosofi är att det är bättre att göra något än inget, och när man börjat med det där ”något” då är man ju igång!

Kram på er

Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Ordning och reda på mina bilder.

19 januari, 2019

(inlägget innehåller reklamlänkar)

Hejsan.

Den första veckan i januari varje år, ordnar jag alltid upp ibland mina foto på datorn.  Jag sorterar bilderna i mappar och säkerhetskopierar till externa hårddiskar.

Alla mina fotografier har jag sparade på tre olika externa hårddiskar. Med exakt samma foto på var och en – för säkerhetsskull. Ja jag vet, det är lite överdrivet. Men efter en fullständig datakrasch för nio år sedan vet jag att allting kan försvinna på ett kick. Den gången kunde bilderna räddas. Det kostade oss nära nog 25.000 kronor.

Mina bilder är inte speciella eller värdefulla på något vis. Men för mig är fotona på nära och kära i olika sammanhang ovärderliga. Därför är jag numera väldigt noga med att säkerhetskopiera.

Varje år låter jag också få tryckt några fotoböcker med de käraste fotona i. Jag må vara gammalmodig, men jag gillar att ha foto på papper.

Det här är kanske en liten påminnelse till DIG också. Att just du kanske behöver tänka på vilka foto som ska sparas. För det handlar inte om ifall datorn kraschar, utan om NÄR den faktiskt gör det.

Och när jag höll på med alla foto, så hamnade min blick på de här ljuvliga ”skräppeblommorna”. Ett vårtecken vi snart kommer att få se i våra dikeskanter.

Kvällens citat:

Det är inte tänkt att alla människor du möter ska finnas i ditt liv för alltid. Vissa finns bara där precis så länge att du behöver få den insikt du behöver få.

Men visst är det kul att ha foto på vänner och händelser genom åren.

Tips: Undertiden som vi väntar på våren och alla härliga dofter, så kan man passa på att köpa härliga doftljus HÄR. På LYKO finns även en massa annat välgörande  och väldoftande för hela kroppen, just nu med extra bra priser.

Ha det fint och kram.

Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Blå, blå vindar och vatten.

19 januari, 2019

Hejsan.

En iskall morgon stannade jag min gamla skitiga Volvo på Kivik. På Buhres parkering fick den stå alldeles ensam.

Inte en levande människa syntes till. Inte ens i min svågers hus verkade någon ha vaknat ännu.

Jag drog mössan långt ner över öronen, innan jag släppte ut min hund Johnny ur bilen. I vanlig ordning tog han tre höga jämfotahopp rakt upp i luften. Ungefär som för att säga ”mossan nu ser vi till att fånga den här dagen, du och jag”.

Vi strosade förbi Birays kiosk med siktet inställt på den norra piren. Johnny med fokus på kissdofter i marken och jag mer på synintryck. Ett svanpar tycktes bli brutalt väckta av vår närvaro och tog sig genast ut på säkert vatten.

Det lilla vindpinade trädet stod i så vacker kontrast till de blå färgerna i bakgrunden. Jag tyckte mig nästan kunna höra Tomas Ledin sjunga om ”blå vindar och hav”.

På piren var det fläckvis väldigt halt, vilket inte verkade bekymra Johnny nämnvärt. Med små steg närmade vi oss den råkkoloni som såg ut att bo där längst ute. På precis samma sekund var det som om de svarta fåglarna bestämde sig för att fly fältet. Himlen blev svartprickig av fåglar. Jag grämde mig lite, jag hann ju inte med riktigt med min kamera…

Solen som var på väg att gå upp, spred sitt varma ljus över Kiviks välkända siluett. Den lilla bastustugan, kärringbadet och Buhres fisk. En byggnad jag i smyg tycker är ganska ful faktiskt. Fast sådär är det, smaken är delad.

Vackra underbara Kivik. Jag fick en fantastisk morgon. En dag kan inte börja bättre än en ensam morgon på Kiviks norra pir.

Eller vad säger du, Johnny?

Dagens citat:

Hemligheten med lycka är att beundra utan begär.

Från en lycklig morgon på Österlen, till er alla.

Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Bara när förutsättningarna är de rätta.

18 januari, 2019

Hejsan

Kanske är jag ganska ensam om att fullkomligt njuta av en gråmulen, nollgradig morgon här på Österlen.

Att göra reklam för vårt underbara Österlen, det är nog så lätt när solen skiner, havet glittrar och rapsfälten blommar.

Att som Ulf Lundell, sjunga om öppna landskap när fälten är gröna och himlen blå, ja då kan väl alla förstå att vår lilla hörna av världen är ett paradis.

Om man står under blommande äppelträd med havet glittrande i bakgrunden, då går det lätt att prata vitt och brett om både kärlek och magi. När ramslöken växer frodig och skapar ett väldoftande hav, då är det inte svårt att älska Österlen över alla gränser.

Det är en gråmulen nollgradig januarimorgon det ska konst till att förmedla det underbara som bara finns här på Österlen.

Att få världen att förstå Österlens storslagenhet när mullvadarna gjort hästarnas vackra hagar till något som mer liknar plöjningar av lera, det måste väl vara en konst. Eller att få någon att njuta av sina rentvättade lakan som hängt på tork och fått ett pikant inslag av skitlukt från bondens rykande gödselhög.

Fast kanske måste man vara född här för att verkligen se dess storslagenhet och känna skönheten. Kanske måste man ha på sig sina alldeles särskilda ”österlenlyckoglasögon” för att se det vackra i en färglös januarimåndag.

Men vet ni, det är precis en sådan här grå nollgradig dag som kan bjuda på ett alldeles speciellt fenomen. HÅRRIS. När alla förutsättningar är de rätta, då kan man se det här just i Gyllebo. Fantastiskt.

Dagens citat:

Om du inte tror på mirakel har du kanske glömt att du är ett.

Även om det ser ut som  det bara är en grå skitdag så ta er en extra liten titt. Förmodligen finns det mirakel och skönhet bara om ni skrapar lite på ytan och tar lite bättre brillor på er.

Kram Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Forsamölla, en riktig glädjekälla.

17 januari, 2019

Hejsan

En av många favoritplatser här på Österlen, det måste nog vara Forsamölla.

Det var den där tidiga morgonen, då när jag och Johnny såg dagen gry upp vid Mandelmanns ensamma träd. När dagen ljusnat strövade vi runt här en god stund.

På vår och sommar brukar den här platsen vara full av människor. Hit kommer folk för att hålla kurser i måleri och fotografering.

Den här platsen är så väldigt vacker med sina stengärde och den sagolika stentrappan. Att man vill föreviga skönheten här, det är såklart inte konstigt alls.

En av Rikard Hoberts filmer, om de sju dödssynderna är inspelad här på 90-talet. Glädjekällan. Det är ”typ hundra år” sedan jag såg den, så det kan kanske får bli en filmkväll med min Stefan i helgen…

Fast jag är ingen TV- människa. Jag njuter hellre av verkligheten och naturen på riktigt.

Även hunden Johnny älskar verkligheten mer än filmen. Särskilt när han själv får ha huvudrollen… vilket det ofta blir då han är med.

Dagens citat:

Det är inte vad vi varit med om som är det viktiga, utan vad vi lärt oss av vad som hänt.

Vad jag har lärt mig är att så långt det är möjligt göra det roligaste först. För just glädje är väl något av det viktigaste vi har i livet.

Ha en bra dag och kram.

Annika

Dela gärna
  • 13
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Kusligt vackert.

16 januari, 2019

Hej.

Nej, det blev inga ljusa varma fotografier från min morgon vid Mandelmanns lilla ensamma träd. Istället tyckte min dotter att det såg kusligt ut där. Kusligt vackert, tycker jag.

Det var den där morgonen då jag och hunden Johnny vandrade i gryning upp till ensamma trädet i Rörum. Som alltid fick vi en oförglömlig stund tillsammans. För minnesrika ögonblick har ingenting med väder att göra.

Kanske har hon rätt ändå, min dotter, att det ser kusligt ut. Kanske är det bara en hoande uggla och en drös fladdermöss som saknas på mina bilder…

Fast ganska snart ljusnade dagen och jag och Johnny hade myst färdigt. Där uppe vid ensamma trädet kändes vinden både hård och kall och efter någon timme kröp kölden ända in i märgen på oss.

Så vände vi det lilla trädet ryggen och vandrade sakta ner i dalen igen. Jag med mössan långt nerdragen över mina öron och Johnny med en stor, frusen fårskit i munnen.

I dalen satte jag mig på en av Gustavs vedhögar och blickade upp mot trädet…

…det är allt något väldigt speciellt med den här platsen!

Dagens citat:

Vad är framgång? Det är att kunna gå till sängs varje kväll med ett fridfullt sinne.

En stund i naturen varenda dag, det skänker frid för kropp och själ. Jag hoppas ni unnar er det.

Kram Annika

Dela gärna
  • 13
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Det som betyder mest.

15 januari, 2019

Hej hej

Snart har det gått hela fem år sedan jag skrev mitt först inlägg här på bloggen. Det första lilla inlägget som ”Gylleboannika”.

Då när jag började blogga så hade jag ungefär tio trogna läsare och mitt främsta syfte var att skriva för min älskade familj, mina döttrar och för mig själv.

Men en baktanke hade jag med mitt skrivande… det var att aldrig ge min äldsta dotter chansen att glömma sin födelseort. Hon skulle inte risker att glömma Österlen och den underbara naturen vi har här. Andréa som i en stor del av sitt liv pluggat och jobbat runt om i världen. Bloggen skulle bli en ständig påminnelse om allt underbart vi har här hemma.

Ni som kikar in här på bloggen är såklart också lika välkomna, precis allihopa. För jag tycker bara att det är roligt att dela med mig av mina tankar och bilder till er alla.

Men jag ska erkänna, att aldrig blir jag väl så glad som när Andréa kommenterar på min snapchat…

-mamma, vilken fantastisk bild idag på bloggen, gud vá jag längtar hem …

Inga ord kan betyda mer!

Att ha en dotter på andra sidan jordklotet, som jag bara träffa en vecka om året, det är ganska tufft för en mamma. Hjärtat slits liksom itu en smula. Men genom min blogg vill jag ge henne en dos av den underbara naturen som jag vet att hon älskar så mycket, samtidigt som hon ska känna att hon har en liten fot kvar här hemma.

Jag vill ge henne en liten bit av vår gemenskap. Små enkla, vardagliga ting som aldrig blir sagda annars. Årstidens väder, en ovanlig fågel, en ljuvlig morgon, en vanlig morgonrunda runt sjön…

Och vill just du också hänga med här på bloggen så blir jag enbart glad och lite stolt.

Dagens citat:

Vi har inte ärvt jorden från våra föräldrar, vi har lånat den av våra barn.

Ha en fin dag och kram från mig.

Annika

Dela gärna
  • 12
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Ingen sol, men en vidunderlig utsikt.

14 januari, 2019

Hejsan.

Det är inte alltid det blir som man tänkt sig. Särskilt inte om man lägger sin tilltro till väderleksprognosen. Morgonen skulle bli molnfri och solig sades det. Jo pyttsan. Fast inte ens gamla Polman hade rätt på sin tid alltid.

Men jag är ju född optimistisk och glad, så jag njöt ändå för fulla muggar av den härliga morgonen. Istället för att föreviga en vacker soluppgång, så fick jag njuta av Rörum från den bästa utsiktsplatsen man kan tänka sig.

Även om tunga moln for fram på himlen så kunde jag allt se en liten strimma ljus längst borta på horisonten.

När jag satte mig i backen med det lilla välkända trädet, då spelade det liksom ingen roll vilket väder det var. Att få sitta där med en varm hund på fötterna och bara njuta av stunden, det är bättre än högsta vinsten på lotto. Även om hunden ifråga envisades med att hela tiden äta frusen fårskit.

Där satt jag och såg den lilla byn, Rörum, vakna till liv. På Sophiaskolan tändes ljusen upp och skolan förberedde sig för en ny dag och en ny termin.

Jag mindes tillbaka på den gången då jag var på Bali. Eftersom mitt diskbråck då blommat upp, så kunde vi inte vandra upp på den berömda vulkanen för att njuta av soluppgången. Fast, inte behöver man fara ända bort till Indonesien för att se en ny dag gry. Rörum går ju precis lika bra!

Hissnande upplevelser kan man hitta alldeles runt knutan. Det gäller liksom bara att öppna ögonen och se allt det vackra.

Dagens citat:

Ibland måste man ge sig ut på äventyr för att veta var man hör hemma.

Ha en fin dag och kram från mig.

Annika

Dela gärna
  • 3
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Nu ska kulorna ner.

13 januari, 2019

(inlägget innehåller reklamlänkar)

Hejsan.

Idag är det stora dagen att köra ut julen. Tomtar och kulor ska plockas bort, det ska Knut se till.

På suckarnas gång i Simrishamn har man den här julen kunnat njuta av vackra vita bollar som lyst upp i Österlenmörkret.

Jag tycker alltid att det blir lite tomt och trist när alla ljus försvinner. Kanske märks det inte så mycket skillnad i stan. Där är ju massor av lampor tända ändå. Gatuljus och sånt där som lyser upp i mörkret.

Ute i sommarbyn hos oss, där det inte finns så mycket annat som lyser upp världen, där kan juleljusen allt få stanna kvar ett par veckor till.

Och har vi lite tur så kommer det massor av snö snart. Det lyser upp och göra allting så fint och ljust. Minst lika mycket snö som i fjor, det vill jag ha!

Fast det är kanske tur att jag inte ensam kan bestämma över vädrets makter, för jag har allt sett hur Stefan blänger ilsket på mig, när jag uttrycker mina önskningar om en vargavinter.

Kvällens citat:

Om det känns som om du håller på att förlora allting, kom ihåg att träden förlorar alla sina blad varje år och ändå står de starka där och väntar på att bättre dagar ska komma.

Tips: Blir det nu en riktigt snörik vinter då behöver man varma kläder. Underbara halsdukar i ylle har jag hittat, som den HÄR eller den HÄR. Åt Stefan har jag hittat den HÄR urtuffa kepsen med tofs. Haha … den hade han säkert gillat!

Ha det gott och kram på er.

Annika

Dela gärna
  • 4
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Scroll to Top