Sommartrean i Gyllebo.

Sommartrean i Gyllebo.
Skrivet av Annika Olsson / 6 augusti, 2019

Hejsan.

Årets triathlontävling har gått av stapeln i Gyllebo för några veckor sedan.

I det här inlägget klampar jag in och konkurrera lite med min kollega på Österlen.se, Joachim Orrenius, som där bevakar och skriver om Österlensporten.

Årets tävling var den nionde i ordningen. Många duktiga motionärer hade samlats den här dagen för att ta sig ann de tre distanserna: simning, cykling och löpning.

Det som skulle genomföras var, 400 meter simningen i Gyllebosjön. Därefter 2 mils cykling på våra fantastiska grusvägar i vacker natur. Och till sist ett springande varv runt sjön som är exakt 5 kilometer.

Såklart var jag på plats för att heja och njuta av dagen. I min familj var det flera glada kämpar som ställde upp för att tävla. Bland annat hade min fartfyllde svärson Jimmy, utmanat sin lillebror Joel på en ”triathlonsfight”. Två Tomelillapågar vi är mer vana att se sittandes i formel- och racingbilar.

Jag träffade också på min härliga hemvärnskompis ”Nyckelpigan”. En trevlig påg som egentligen heter Patrik. Han förkunnade blygsamt att han tänkte försöka slå min svärson den här dagen.

Tävlingsledaren Åsa hälsade alla välkomna och tog ett litet snack med tävlingens kanske äldste deltagare.

Så gick startskottet och först ut var damerna. När sista damen var uppe ur vattnet igen, så var det herrarnas tur att springa ut i vattnet och starta.

När simningen var genomförd gällde det för de tävlande att kvickt få på sig strumpor och skor och hoppa upp på cyklarna. Därefter var det bara vi åskådare kvar vid badplatsen. Ett gyllene ögonblick för lite kaffedrickning innan förste man var tillbaka.

Efter en förvånansvärt kort tid kom den första deltagare in, för att kasta sin cykel och ge sig iväg ut på fem kilmeters löpning.

Sen var det bara för oss att vänta lite till…

Som vinnare i herrklassen kom han så flygande i mål, min kompis Nyckelpigan. Den blygsamme pågen som borde kallas för Pantern eller Gasellen istället, stark och smidig på en och samma gång. Trots att han hade punka på cykeln de sista fem kilometrarna slog han, smått fantastiskt!!, det tidigare banrekordet. Grattis Patrik, vilken kille du är!

Och för resten av min familj gick det också lysande. Min svärson Jimmy slog med lätthet sin lillebror Joel, som förkunnade att han mycket hellre sitter bakom en ratt än ett styre. Även resten av familjen gjorde kämparbra insatser. Ett stort grattis till er alla som deltog, för bara det är en vinst i sig. Jag är full av respekt och beundran.

Såklart kom tankarna smygande … tänk om jag skulle våga vara med nästa år … Att komma sist bekymrar mig inte så mycket, det är väl det där med att få tag på en lämplig cykel som är mitt problem. Vi får se, kanske står jag också där på starten med fötterna i vattnet. För jag tror att det är sådana som mig som gyllebotrean behöver … glada kvinnliga amatörer. Någon som vill hänga med?

Dagens citat:

Misslyckande är inte att falla, utan att låta bli att resa sig.

Nej, det finns inga misslyckanden, det finns bara lärdomar och erfarenheter till nästa gång. Kanske duger det med mina gamla tantcykel med två växlar…

Kram Annika.

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Gylleboannika Annika Olsson

Hej. Välkommen till min blogg.
Jag heter Annika Olsson. Jag älskar djur och natur. Jag bor med min man, våra hundar och katter på en underbar plats – Gyllebo på Österlen. Jag försöker att i alla läge njuta av livet och samla på de där små ögonblicken. Jag älskar att fotografera och berätta om stort och smått i mitt liv, mina tankar från dag till dag. Mycket naturbilder och foto från min vardag. Ett och annat klokt citat finns ofta med i mina inlägg. Välkomna till mig!

6 november, 2019
5 november, 2019
4 november, 2019
3 november, 2019
2 november, 2019
1 november, 2019
31 oktober, 2019
30 oktober, 2019
28 oktober, 2019
27 oktober, 2019

Julmarknad i Tomelilla.

22 november, 2018

Hejsan,

Jag älskar att besöka små julmarknader på Österlen vid den här tiden på året.
Att suga i sig lite julstämning så här i början innan allting rullar på för fullt här hemma.

Bäst gillar jag sådana där små julmarknader där det bara är egna hantverk och bakverk, saker man inte hittar i de vanliga affärerna. Det känns lite mer genuint och mysigt tycker jag.
Precis en sådan liten mysig julmarknad var vi på i Ullstorp, som ligger  en liten bit utanför Tomelilla.

Något inträde behövde vi inte betala, istället fick man en nummerlapp med chans till en liten vinst.
Döm om min förvåning när ja vann en julgåva på min nummerlapp.
Tänk nu verkar det bannemej som jag har börjat få tur i både spel och kärlek.

Det var så varmt och gemytligt där i det stora tältet.
Julkänslan var verkligen på topp.

En kylig morgondimma med snöpinnarna på plats.

21 november, 2018

Även om många dagar i november varit grå och mulna så har jag lyckats komma ut och njuta av lite härliga solstrålar ändå. Längs de små grusvägarna i sommarbyn har man satt upp de traditionella röda snöpinnarna nu.

Särskilt i kurvor och vid elskåp som kan döljas när snön kommer, står de smala käpparna nu och bara väntar. Väntar på vargavinter och Österlenovädret. Den tidiga morgonen när jag skyndade mig ut för att njuta av solens strålar var det ganska rått och kyligt.

Över kohagen låg den trollska dimman och den gamla ekskogen såg ännu mörk och mystisk ut.

Tjörnedala strövområde.

17 november, 2018

Här på Österlen finns så många små guldkorn att njuta av. Tjörnedala är ett sådant fantastiskt guldkorn
För många är Tjörnedala nog mest förknippat med midsommarfirande, eller kanske går tankarna till konst under påskveckan.

Men det är så mycket mer än så!!
Här i Tjörnedala strövområde är det vackert året runt. Även om det var en grå och lite regntung dag som jag vandrade här, så var naturen så fantastisk vacker.

Ännu gick korna kvar ute på betet, så jag fick vara lite uppmärksam på var jag satte mina fötter. De mjuka färska komockorna vittnade om att det fortfarande var rejält med näring i det frodiga gräset. Förmodligen betydligt bättre än det varit tidigare i sommar.

I den söta lilla bukten låg två vita svanar och såg ut att leta efter mat oavbrutet på havets botten. Som två vita bollar såg jag dem guppa på det gråa vattenytan.

Blomsterhörnan har flyttat in.

16 november, 2018

Det är en ljuvlig tid nu. Allting ligger i startgroparna och det gäller inte minst blomsterhandeln.
Åhhhh jag njuter av alla de underbara adventsblommor och julblommar vi nu ska få frossa i.
Och vet ni, alldeles precis lagom tills amaryllisar och hyacinter skulle göra sitt årliga intåg, då fick Sussies Blommehörna tillgång till den lilla lokal hon så länge väntat på.

Det var en gråmulen dag som jag stannade till hos henne i Gärsnäs för att köpa mina första hyacintlökar. Jag brukar köpa mig några hyacinter lite då och då under den här tiden. De skapar så skön stämning för en liten peng och så får man ju en så ljuvlig doft av dem..

Oj vad mycket blommor där fanns i den lilla gulliga lokalen.
Sussie själv sprang med långa kliv fram och tillbaka eftersom många människor redan hittat hit till hennes lilla ”blommeaffär”.
Sussie är väldigt svag för orchideer.
Sådana fanns där i alla färger och former. Ljuvligt vackra såklart..

Vemodigt vackert.

15 november, 2018

För en tid sedan fick jag en fråga av en vän…
Hon undrade när jag tyckte att det var den bästa tiden att besöka Österlen.
Helt utan att egentligen tänka mig för, så svarade jag bara helt spontant ”hösten”…
Efteråt har jag funderat på om det kanske var ett dumt och förhastat svar. Att locka någon till Österlen när allt är dimmig, grått och trist…

Men så mindes jag den där lördagsmorgon då jag själv vandrade från Vik söderut mot Baskemölla.
En absolut magisk morgon.

Mitt svar kommer nog alltid vara detsamma … bästa tiden på Österlen är hösten!!
Så vemodigt vackert, att det känns i kroppen.

Den tidiga novembermorgonen var lite regntung men väldigt varm för årstiden.
Överallt lyste vresrosbuskarna röda av sina övermogna nypon.

Skön novemberdimma

13 november, 2018

Efter en höst med mest soligt och fint väder, så kändes det nästan lite skönt när vi fick dimma och duggregn. Lite som om allt återgick till det normala och det blev balans i naturen igen.
Vissa av träden hade fällt nästan alla sina blad, medan andra envist höll kvar i sina. Särskilt boken brukar behålla sina röda blad så länge att de ibland nästan sitter kvar ända tills de nya är på väg fram på vårkanten.

En ensam häst gick trött i sin regnrock intill slottets stall och kikade nyfiket på mig när jag kom med alla mina tre hundar i släptåg.
Allting var så tyst och det enda som hördes vara det de stora tunga dropparna som trillade från träden.

Vid badplatsen hade gässen samlat sig tillsammans med de vita svanarna som var på tillfälligt besök. Åtminstone tror jag att de bara hälsade på, eftersom jag inte sett dem här särskilt ofta förrut.
Det var så vackert med den gråa dimman som låg som en slöja över platsen och alla fåglarna som stilla guppade runt i vattnet.

Vid Munkagången satt några ”ålakrågor” långt ute på stenarna och bredde ut sina vingar likt Jesus Kristus på korset. Det där såg nästan lite kusligt ut. Men så brukar skarvarna sitta för att torka, då deras fjäderdräkt är lite annorlunda konstruerad än andra vattenfåglars.

Utan mitt riktiga objektiv var det omöjligt att fånga fåglarna på så långt håll … ni får försöka tänka er de svarta fåglarna långt där ute, med ”armarna” i luften.

Naturen är helt oslagbar i sin egen skönhet, och behöver verkligen inte människans händer för att förstärka sin perfektion.
För mig är konst inte avsedd att uppföras i en natur som från början är fulländad.
Såklart tycker jag om statyer i stadsparker, tavlor i gallerier och till och med graffiti i tunnelbanan… men nej, i naturen förstör människans konstigheter bara allting.

Om det där tycker vi nog alla olika och må så vara …
Jag njuter i min älskade natur. Här finns återhämtningen och kraften som jag så tacksamt tar emot.

Dagens citat:
Om du förlorar någon,
men hittar dig själv,
då är du en vinnare.
Nu när det är ”mörkare än mörkt” ute, så tänktel jag tipsa om en kampanj på vackra ljusstakar.
Jag är ju själv väldigt svag för levande ljus i alla dess former.

Må väl alla och gå ut en sväng i novemberdimman. Den är vilsam och skön.
Kram Annika

Världens största skattjakt…

11 november, 2018

Geocaching.
Har ni provat det någon gång?
Att leta efter gömda skatter i naturen.
Jag, Emmy och hundarna gjorde det förra helgen. Så roligt!

Det är ungefär som världens största ”gömmafingerborglek”, och den finns över hela världen.
Bara i lilla Gyllebo, runt sjön, fanns en handfull gömda skatter.

Första gången jag kom i kontakt med det här det var när jag var på militärövning och satt gömd i en tät lärkplantering. Plötsligt såg jag en civil man tränga sig fram genom den snåriga vegetationen  strax bredvid mig.
-hej viskade jag, där jag satt kamuflerad i min gröna stridsutrustning.
-AAAAAAaaaa, skrek mannen förskräckt, och tog ett jättesprång upp i luften.

Det var en skattjägare som var på väg att leta upp den geocach som jag nästan satt på där ute i skogen, utan att veta om det.
Det var aldrig min mening att nästan skrämma ihjäl honom, men jag tyckte åtminstone att jag var tvungen att hälsa på honom när vi var så nära varandra….
Det var första gången jag hörde talas om det här.

Emmy hade laddat ner en särskild app i sin telefon och vi siktade in oss på att leta reda på de två skatter som enligt den skulle finnas gömda någonstans längs med min vanliga gamla runda runt sjön.

Lätt som en plätt.
Första skatten hade jag redan innan kunnat tänka ut ungefär var den skulle kunna befinna sig. Och med Johnnys goda näsa till hjälp så fixade vi det enkelt. Vi skrev datum och våra namn och la tillbaka skatten igen på det finurliga gömstället.

Soluppgång över Haväng

8 november, 2018

Jag är en person som är morgonpigg och jag vaknar väldigt tidigt även när det är tänkt att vi ska ha sovmorgon här i huset.
Förra helgen låg jag där i vanlig ordning, klarvaken och pigg långt innan solen hade gått upp.
Lika bra att skutta upp tänkte jag…
Med siktet inställt på en magisk morgon, for jag till en vidunderlig plats. Kanske den vackraste av alla.
Min favorit – Haväng.

Där är så bedårande vackert. Det spelar inte alls någon roll vid vilken årstid man åker hit. Platsen är slående vacker vid alla väderlekar och vid alla årstider.
Den säger välkommen hit, lugna dina tankar, stilla dina andetag, slappna av och bara njut. Här och nu!
Ingenting annat.

När jag gick över bron för att passera Verkeån så mötte jag två tidiga vandrare.
-gomorron, viskade vi till varandra i dunklet, liksom rädda för att väcka dagen alltför bryskt.
Det var två danska grabbar med ryggsäckar på ryggen, förmodligen rustade för en hel dags vandring i den vackra naturen.

Att få se dagen vakna till liv vid en såhär ljuvlig plats, det känns nästan lite exotiskt.
Det är nästan lite samma känsla som då jag och Stefan var på resa i Tanzania och vi låg i tält ute på savannen.
Med den skillnaden att här riskerar man inte att bli lejonmat…

Scroll to Top