Himmel och pannkaka. » Österlen

Himmel och pannkaka.

Himmel och pannkaka.
Skrivet av Annika Olsson / 4 augusti, 2019

Hejsan.

Jag älskar pannkakor. I alla de former. Tunna, tjocka, söta och matiga. Alltså, det är nog min favoritmat, nu när jag tänker efter.

I Kivik hade det kommit en rullande pannkaksbil, och den var vi naturligtvis tvungna att prova. Staffans gröna pannkaksbuss.

Sagolikt gott. Fast man kan kanske inte misslyckas med pannkakor… Fast jo om man steker dem på järnet efter det att man haft stekt sill till middag. Då blir den första inte särskilt god, det kan jag lova.

Mina döttrar brukar alltid kiva lite om att pannkakor är som syskon – den första blir aldrig helt bra. Men för mig är det alltid så att den sista pannkakan brukar bli lite för tjock… Ja, jag vet inte om det är samma för syskon det med. Mina egna glyttar är förstås alldeles perfekta alla tre, både den sista och den första. Den enda likheten de har med pannkakor, är väl att det är lika söta och goa alla tre.

Om ni kommer till Kivik och får syn på Staffans pannkaksbil, tveka inte, köp er en ”pannekaga” och njut!

I mitt pannkakssällskap fanns den här kvällen en söt liten Stina. Stina är en fin liten valp som ska blir en stor duktig jakthund i framtiden.

När vi alla var proppmätta på våra pannkakor var det dags för lilla Stina att för första gången stifta bekantskap med  havsvatten. Liten och tuff som hon är så gick det hela strålande. Jakthundar måste ju lära sig att simma.

När vi kom hem till Gyllebo för att inta kvällskaffet i vår trädgård, satt en ömsint moder och vaktade sitt ägg på trädgårdsgrillen…

… förmodligen rädd att allt annars skulle bli pannkaka för henne. Men inte blir det mycket pannkaka av en äggspindels lilla ägg! Hon kunde tryggt sitta kvar och ruva.

Dagens citat:

En hund kanske förstör dina skor, men han kommer aldrig att krossa ditt hjärta.

Ha det gott alla, ät mer pannkakor och lycka till med allt som väntar dig lilla Stina.

Kram Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Gylleboannika Annika Olsson

Hej. Välkommen till min blogg.
Jag heter Annika Olsson. Jag älskar djur och natur. Jag bor med min man, våra hundar och katter på en underbar plats – Gyllebo på Österlen. Jag försöker att i alla läge njuta av livet och samla på de där små ögonblicken. Jag älskar att fotografera och berätta om stort och smått i mitt liv, mina tankar från dag till dag. Mycket naturbilder och foto från min vardag. Ett och annat klokt citat finns ofta med i mina inlägg. Välkomna till mig!

20 augusti, 2019
19 augusti, 2019
18 augusti, 2019
17 augusti, 2019
16 augusti, 2019
15 augusti, 2019
14 augusti, 2019
13 augusti, 2019
11 augusti, 2019
10 augusti, 2019
9 augusti, 2019

En svag doft av höst.

20 augusti, 2019

Hejsan.

Det är ännu bara augusti och jag är väldigt noga med att tänka på att det faktiskt ännu är sommar. Sensommar förvisso, men en riktigt sommarmånad utan tvekan.

Men precis som man i mars kan känna doften av en annalkande vår, så har den där första tunga doften av höst kunnat skönjas i luften.

En tung doft av jord, torkat hö och kobajs ligger över vårt kära Österlen. Det känns att den snart är på väg nu – den härliga hösten.

En ensam amiralfjäril vilade trött ut på ett änglablad. Kanske har sommaren varit tuff för den. I min trädgård har sensommarens blommor nu slagit ut i full prakt.

I mitt orangeri ser det skräpigt ut på golvet. Ingen har haft tid att sopa undan alla torra blad som sommarens praktblomning har fört med sig. Det gör inget, den tiden tar jag mig nu istället.

Nu när vardagsrutinerna är här igen och livet går in i ett lugnare tempo, då finns tiden för småpyssel och avkoppling…. hoppas jag i alla fall …

Dagens citat:

Den vanligaste förfalskningen – att förfallska sig själv.

I naturen när livet stillar sig en smula, då hittar man lättare sitt sanna jag.

Kram Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Det börjar sakta in.

19 augusti, 2019

Hejsan.

Österlen har mjukt tagit tag i handbromsen och börjat sakta in. Åtminstone kändes det så förra helgen.

Den kvällen då jag vimmelkantig av trötthet steg av bilen på torget i Kivik, märkte jag hur lugnet liksom börjat lägga sig över vår byggd.

Veckan då jag planerat in min egen ledighet,  blev det inte alls som jag tänkt mig. En stor oväntad arbetsuppgift lades på mina axlar, och en hel lördag satt jag djupt försjunken vid mitt skrivbord.

-älskling, nu håller du kväll, så bjuder jag på middag, sa Stefan när jag suttit pall hela dagen.

Ett av mina absoluta favoritställen här på Österlen är ”Eva på Torget”. Underbara Eva och Åke, och deras fantastiska mat.

Den här kvällen var luften kvav och lugn, så vi valde en plats utomhus. Egentligen spelade det ingen roll vilken maträtt jag hade valt, allt hos Eva är precis lika gott. Det blev i alla fall en burgare och en tjeckisk fyllig öl som smakade himmelskt.

Jag kunde känna hur lugnet kom  krypande.

Efter att ha betalat för vår mat och tackat för oss, gav vi oss av nerför backen mot hamnen. Små söta vågor skummade vitt och rullade in mot ”svarte sten”.

En stund satt vi sedan där vid strandkanten vid Vitemölle och andades in lugnet och friden. Jag hade kommit halvvägs med det digra arbetet på mitt kontor, den vetskapen gav mig ett lugn och en tillfredsställelse.

För mig är det ofta inte jobb och arbetsuppgifter som tynger, utan att ha dem väntande på mina axlar. Livet har lärt mig att jag mår bäst av att ta tag i saker direkt. Ju mindre tid behöver jag liksom ha jobbet hängande över mig.

Dagens citat:

Kan vi inte bara sluta skryta om vem som har mest att göra?

Istället för att ständigt berätta hur mycket vi alla har att göra … vi arbetar, vi städar, tvättar och gnor, så borde vi istället berätta för varandra hur vi hittar lugnet, hur vi tar tillvara de små stunder som stärker. Hur vi bäst hittar den avkopplande sinnesfriden. Jag tror att det man fokuserar på, det blir det stora i livet.

Lite svamliga tankar från mig.

Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Glatt och unikt.

18 augusti, 2019

Hejsan.

I Tomelilla finns något alldeles unikt. Det är ett charmigt litet filmmuseum. Faktiskt världens minsta.

Hasse & Thage – museet. Ett litet museum som visar den otroliga filmskatt som alla vi i min ålder är uppväxta med.

När jag var i Tomelilla i ett helt annat ärende fick jag lite tid över och passade då på att äntligen göra ett besök här. För det är egentligen ganska dåligt att jag inte har varit på det här museet tidigare, trots att jag passerar platsen vareviga vecka. Sagt och gjort.

Jag passerade Reimans Bageri som tråkigt nog slagit igen portarna i sommar. Sedan passerade jag det vackra blomsterfyllda torget och kom så först fram till den charmiga lilla Celtic Baren.

Jag korsade järnvägsspåret, och där låg det! Det lilla söta museet, med egen vaktpost och allt!

Biljetter köpte man i det lilla gulliga cafeét sidan om och insläpp var det en gång i halvtimmen.

-har du möjligtvis varit med i någon av filmerna som spelats in här, undrade damen på cafeét på klingande stockholmska…

Min breda dialekt avslöjade nog att jag inte var någon långväga turist, utan mer eller mindre en riktig inföding.

Det var verkligen ett väldigt litet museum, men med så mycket innehåll. Ett innehåll som väckte tusen minnen. Så fantastiskt mycket de här herrarna skapat och bjudit oss på. Extra mycket minnen har vi från trakten fått, när filmerna skapats ute i Sälshög och runt om på Österlen.

Underbara gubbar de där båda, Hasse & Thage. Men också Gösta Ekman, Monica Zetterlund, Stellan Skarsgård, Povel Ramel och många fler såklart. Vilken filmskatt, låtskatt och ordskatt.

Så många skratt, så mycket allvar och så mycket knasigheter.

Ja, det är faktiskt inte så konstigt att Tomelillas slogan lyder ”Glada Tomelilla” …. (även om det sägs att de där orden kommer från projektet där man räddade rovfågeln Gladan) Nej, jag tror bestämt att man allmänt är lite gladare i Tomelilla, och därför står det ”Välkommen till Glada Tomelilla på skyltarna vid kommungränserna”.

Dagens citat:

Om man vägrar se bakåt och inte vågar se framåt, så måste man se upp. // Thage Danielsson

Världens minsta filmmuseum, Världens största Hasse&Thage museum. Besök det, det är det faktiskt värt.

Kram Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Ensam löpare.

17 augusti, 2019

Gomorron.

Jag älskar att börja min dag med en ensam löprunda i skogen. En stilla tur på stigarna runt den gamla sjön.

Förut hade jag alltid min svarta Johnnyhund med vid min sida. Nu på ålderns höst så har han låtit mig förstå, att ska han med så ska vi göra roligare saker än och bara springa. När mina joggingskorna snöras på så vänder han bara lugnt om och kurar ihop sig i sin korg istället.

Att hitta rörelseglädjen och utmana sig själv är en skön känsla. De allra flesta klarar av någon form av rörelse. Om det så bara en tur med rullatorn, så gör det till en vana och hitta på en utmaning som är möjlig att klara.

Efter den lilla triathlontävlingen här i Gyllebo, så  föddes en tanke i min hjärna. En liten plan om att kanske delta nästa år. Hur svårt skulle det vara att cykla de där två milen på min tantcykel egentligen?

Sagt och gjort… jag hoppade upp på den gamla cykeln för att testa. Jag trampade ut i skogen med en enkel karta i nypan. Med en cykelkorg som skramlade öronbedövande susade jag nerför den första tvättbrädsliknande backen. De två enstaka växlarna bråkade en smula, men framåt gick det.

Ja, att cykla de där två milen var egentligen inte särskilt svårt. Det jobbiga kommer väl när man ska blanda in simning och löpning också…

Bäst är ändå en stilla löprunda, ensam i skogen.

Om två veckor är det dags för tjejmilen igen. Min ischias plågar mig ännu, men när väl nummerlappen sitter fastnålad på tröjan tjocknar pannbenet. Det bara är så! Hoppas just ni hittar utmaningen som passar i era liv och för just Er och era förutsättningar.

Dagens citat:

Jag försöker hellre göra något fantastiskt och misslyckas än att göra ingenting och lyckas.

Jag fokuserar på allt det som jag faktiskt klarar av, istället för det som inte går. Det är inte så svårt att komma igång med träningen, det handlar mer om att aldrig sluta när det kommer motgånger.

Kram Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Den blå elefanten.

16 augusti, 2019

Hejsan.

Nej nej … det är inte jag som är den blå elefanten inte…. även om man kanske skulle kunna tro det ibland … Nej, det är Marias lilla café som flyttat ut till Hagestad.

Ett stenkast från Karl-Fredrik på Eklaholm har hon nu slagit ner sina bopålar och vi är såklart många som saknar henne i Gärsnäs.

Men där, utmed Österlenvägen, finns hon nu. Dit har hon flyttat sin underbara inredningsbutik Reunionen home & friends.

Förutom blå elefanter, café och inredningssaker, så har hon de ljuvligaste kläder man kan tänka sig. Svala linneplagg och varma gosiga hösttröjer är bara några exempel på vad man kan hitta där på ovanvåningen i den vackra skånegården.

Jag har sedan många år varit stormförtjust i hennes egna doftljus. Bästa doftljus som finns tycker jag.

En dag då jag hade vägarna förbi och ville passa på att fynda på klädrean så unnade jag mig en god kopp kaffe och en lyxig räkmacka från Blå Elefanten.

Länge satt jag sedan och njöt av mitt kaffe i den ljumma Österlenvinden.

I en papperspåse vid min sida, låg ett riktigt reafynd. Halva priset på en vacker skjorta kan ju ingen säga nej till. Mitt kvitto flög förstås all världens väg ut över det gula fältet. Fast på äkta Österlenvis sprang en herre genast iväg på jakt efter det åt mig. Gentlemän finns det minsann gott om här i vår lilla krok av Skåne. Tack du okände herre.

Nej, det här inlägget är varken sponsrat eller på något annat sätt betalt. Inga av mina inlägg är något jag tjänar pengar på. De är helt enkelt bara Österlentips från mitt eget klappande hjärta. Så håll till godo, kanske är det tips som passar just dig…

Dagens citat:

Vi ser inte saker så som de är, vi ser saker så som vi är.

Kram Annika

(iklädd härlig linneskjorta från Reunionen Home.)

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Den ofrivillige guiden.

15 augusti, 2019

Hejsan.

En kväll ringde telefonen hemma hos mig, och en vän fanns i andra ändan av linjen. Hon undrade om inte jag ville guida dem en kväll här på Österlen.

Självklart ville jag det!

När man ska ordna guidade turer, så hör det väl ändå till att man efteråt bjuder på en ”go äbblakaga” i sin trädgård. Alltså for jag ut för att jaga de första svenska äpplena. Gröna butiken hos Orelinds var mitt första ställe att leta på.

Tyvärr fanns där inga äpplen ännu… men kolla alltså … så underbara agapanthus.

Snopet tänkte jag på min egen stolthet där hemma. En något mindre Afrikas blå lilja. Fast alla har vi varit små… Underbara är de i vilket fall som helst.

Mina dotter skrattade lite åt mig när jag gjorde mig redo för att åka iväg på sightseeingturen.

-det ska bli kul, förkunnade jag, där har jag aldrig själv varit…

Det mina vänner ville se var den flyttade byn Knäbäck. De 19 små husen som byggmästare Liljedahl på 50-talet rev och flyttade 2 mil söderut till sin nuvarande plats.

Såklart känner jag mycket väl till både byggmästare Liljedahl och historien om Knäbäck. De små byar som fick rivas för att militären behövde ett större skjutfält. Trots det har jag aldrig själv vandrat in bland de här små husen och sett dem med egna ögon från det här hållet.

Eftersom priset på de flyttade husen blev alltför högt, kunde människorna att inte flytta med, utan fick bosätta sig på andra ställen. Istället blev den här lilla byn, Österlens första sommarby.

Vi avslutade med ett besök i lilla kapellet och såklart en stund vid havet.

Sedan var det dags för en slurk kaffe hemma i vår trädgård.

Och såklart hade jag fått tag på svenska äpplen.

En guidad tur, årets första äppelkaka i sällskap av härliga vänner, ja det kan inte bli så mycket bättre än så.

Dagens citat:

En människa som är framgångsrik, kunnig och uppskattad kan lätt utses till syndabock. Det stavas avundsjuka.

Om flytten av de gamla husen har jag hört både negativa och positiva röster. Såklart är det så, för ingenting är antingen svart eller vitt. Onda saker för alltid något litet gott med sig. Jag själv väljer att se det positiva i hela historien. Nu finns den unika naturen vid skjutfältet, som annars förmodligen varit skog och hus istället.

Ha det gott och kram

Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Åskan hängde i luften.

14 augusti, 2019

Hej hej

En kväll på vår semester hade vi ett ärende i Skillinge. På vår väg dit var jag bara tvungen att stanna och fotografera det roliga lilla moln som såg ut att vaka över den danska ön Bornholm. Vid gynnsamt väder kan man se bort till danskarna på den lilla ön. När det på hösten är ”Österlen Lyser” så brukar man samlas på bådas sidor av havet och blinka med ljus mot varandra. En rolig tradition som förgyller i höstmörkret.

När vårt  ärende var klart i Skillinge, så passade vi på att besöka Skillinge Hamnkrog. Efter att ha slumrat lite grann förra sommaren, så hade krogen i år åter slagit upp sina portar.

Tänk så mycket det gör för en liten by att det finns en krog att gå till. Under tiden som vi satt där och åt och drack gott, kom det massor av glada Skillingebor som jag kände igen från min tid i bygghandeln.

Länge och väl satt vi sedan där på uteserveringen och njöt av vår goda mat. Jag av min fisk och Stefan av sin rejäla oxbit. Långt borta i norr kunde jag se hur det lilla söta ”Bornholmsmolnet” liksom hade börjat  att växa till sig och mörknat.

När vi sedan styrde kosan hemåt mot vårt kära Gyllebo igen så var det lilla molnet bort. Istället var det lite mer helmulet över havet. Över Komstad drog ett åskoväder in och skapade som den vackraste tavla.

Naturens färger gick i djupt sammetsblått och guld, rena kungafärgerna. Återigen var jag bara tvungen att stanna bilen och föreviga moder jords konstverk. Overkligt vackert!

Dagens citat:

Oavsett hur bra eller dålig en situation är, så kommer den att förändras. Det är det enda du kan vara säker på.

Tack ni som kikar in här på min blogg. Jag har inte längre den blekaste aning om hur många ni läsare är, men det är egentligen oväsentligt. Ni som är här, ni är så välkomna.

Ha en fin dag och kram.

Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Lugnet före stormen.

13 augusti, 2019

Hejsan.

Jag älskar sådana där heta dagar då åskan hänger i luften.

Det var den där dagen då jag var vid skjutfältet och hade sandalerna fyllda med torra blomsterfrö. Luften var alldeles varm och tryckande, som en osynlig spänning i luften.

Borta vid de små ålabodarna hörde jag hur en pappa och en liten pojke hetsigt bråkade om något, förmodligen en bagatell. Sedan såg jag hur den lille pojken i vredesmod tog till flykten ut över fältet. Allt blev sedan tyst och jag kunde känna lugnet före stormen. Himlens vackra färger skvallrade om en kommande urladdning. Det var inte bara turisternas familjebråk, utan hela Moder Jord som förberedde sig för en urladdning.

På håll kunde jag höra ett dovt muller. Jag riktigt kände hur något byggdes upp i luften. Den lille pojken kände nog också detsamma, för jag kunde se hur han vände åter och sakta gick tillbaka till den arga, men trygga pappan.

Från att ha varit helt vindstilla och lugnt, ungefär som om allting pausats, började plötsligt ett enda litet grässtrå vaja lite lätt. Sedan gick det fort och vindstyrkan ökade likt en accelererande formelbil.

Hänförd satt jag på branten och njöt av skådespelet. Jag såg hur regnet vräkte ner ute över havet och mullret ökade i intensitet. Blixtarna kom tätare och kraftigare. Ovädret var ett faktum.

Jag trodde att jag skulle hinna springa de 500 metrarna till min bil utan att bli blöt. Det hann jag inte. Allt gick så fort och regnet var så kraftigt. Himlen hade öppnat sig och ovädret var över mig på ett kick. Jag sprang, jag blev blöt och jag kände mig fullständigt levande.

När jag, blöt som en katt, startade min bil så var ovädret nästan över igen. Solen var på väg att tränga fram bakom de svarta molnen. Åskan var över och lugnet hade åter lagt sig. Luften var rensad för den här gången.

Jag älskar åska! Nej, jag är aldrig rädd. Naturens krafter har alltid fascinerat mig. Det som verkligt skrämmer mig är sådant som människosläktet själva skapar. Krig, terrorism, hat och förtryck, sånt gör mig verkligt rädd. Naturen ger jag mig hän åt, den är så häftig.

Dagens citat:

För att en gång bli blixt måste man länge vara moln.

Kram på er från mig.

Annika (”innan jau ble våd som en kråga”)

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Sensommar och vardagsrutiner.

12 augusti, 2019

Hejsan.

Såhär en bit in i augusti lunkar livet på som vanligt igen, med vardagsbestyr och rutiner för oss.

Fast egentligen har vi haft det ”som vanligt” precis hela sommaren. För det blev bara några få dagar som blev helt lediga för oss i år.

Det där med att få ha ”det som vanligt”, är kanske precis det som är det stora i livet… Kanske är det där i vardagens stunder som den stora lyckan bor. I det som vi kallar vardagslivet.

Efter de där tre olycksdrabbade åren, då Stefan varit så sjuk, så inser jag litegrann, att allting handlar om att ta vara på livet så som det är. Vi bromsade in när det behövs och tog vara på allt som vi trots allt hade.

Nu njuter jag av den sensommar som är här. Jag är tacksam för att jag har ett arbete och att jag kan leva det liv som jag gör här på Österlen.

Jag njuter av mina tre hundar som är mitt dagliga sällskap. Jag gläds åt min trädgård och den natur som jag lever i. Om man kan känna glädje och tacksam för allt det som man faktiskt har, då har man kommit en god bit på vägen mot lyckan. Det tror jag alldeles bestämt.

Dagens citat:

Det är inte hur vi har det, det är hur vi tar det.

Ha det gott och en stor kram.

Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Stickevarmt.

11 augusti, 2019

Hejsan.

Nu vet jag inte om ordet ”stickevarmt” överhuvudtaget finns, eller om det är ett ord som jag bara har i mitt eget huvud. Men med stickevarmt menar jag i alla fall när det är sådär varmt och kvalmigt att det känns som om man har en tung gryta på huvudet. En värme som gör att svetten lackar och man bara vill gå och bada. Sådär då flugorna blir smått galna och går till anfall och bits värre än anfallande stridsoldater. Precis en sådan dag var det då jag var på skjutfältet.

Havängs badplats var fylld med badsugna människor, som det ju brukar vara då det är fint väder på Österlen. Fast på skjutfältets långa strandremsa var det glest med soldyrkare. Hit är det längre att gå och människor är lata varelser. Nuförtiden ska man nog hellre köpa dyra gymkort för att få sin motion, istället för den vardagsmotion man får alldeles gratis av att vandra lite längre till stranden.

Jag strövade ut över det torra skjutfältet med svetten rinnande längsmed ryggraden.

Jag ångrade mig en smula att jag valt sandaler den här dagen. I skorna samlades miljontals små torra blomsterfröer och blev som en kladdig sörja i mina svettiga sandaler.  Läderkängor är oslagbart, i alla väder, det är jag övertygad om!! Det där som vi skåningar sjunger i snapsvisan, det stämmer inte tycker jag.  Det där med att man ”svittas mindre udan ovanlär, så köb sandalår och lufta dina tär” Nej, ullstrumpor och läderkängor mår fötterna alltid bäst i.

I norr hördes ett dovt muller och himlen ändrade karaktär.

Den först blixten syntes långt där borta över Åhus. Åska är naturens vackra skådespel, och jag älskar det … bara man vet att datorn där hemma är urdragen …

Så vackert! Så obeskrivligt vackert!!

Dagens citat:

Då du är som absolut bäst, kommer du ändå inte att vara tillräckligt bra för fel person. Då du beter dig som allra sämst, kommer du ändå att vara tillräckligt bra för den rätta.

Man får helt enkelt vara som man är och sträva efter att bli sin bästa version.

Kram på er från mig.

Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Scroll to Top