En tid för återblickar. » Österlen

En tid för återblickar.

En tid för återblickar.
Skrivet av Annika Olsson / 25 december, 2018

Hejsan.

Jag hoppas ni har en skön juldagsmorgon. Kanske ligger ni kvar i era sängar och tänker gör så länge än eller så sitter ni vid ett dignande frukostbord och njuter. Några av er är kanske på väg till en tidig julotta.

Min kamera och jag har några dagars ledig, så jag bjuder därför på lite arkivbilder.

Idag tänkte jag ta er med på en liten sväng längs Österlenleden.

Det var en dag för ett par år sedan som jag och min dotter njöt en sensommardag med lite vandring här hemma. Vår färd gick från Vitemölla till Brösarp.

Vi älskar båda vår Österlenska natur. Vackra strandblommor växte där i sanden och på sina ställe fanns den där särskilda ”svarta sanden” som är lite sällsynt för just stränderna här.

Vi tog en paus vid den underbara stol vid det ensamma trädet en bit från Klammersbäcksmynning. Stolen som nu föresten fått sällskap och blivit två. Vi passerade den gamla ålaboden Stenören.

Men tiden går fort när man vandrar och vips var vi framme vid Havängs badplats och Verkeåns mynning.

Våra ben var pigga så vi fortsatte glatt med Brösarp i sikte. Genom det underbart vackra Skepparp gick leden som vi följde.

Vår vandring fortsatte ända till underbara Hallamölla. Men det får ni kanske se mer om en annan gång.

Dagens citat:

För att verkligen uppleva ett landskap måste man promenera genom det. Till och med en cykel går för fort.
Njut nu av en fin juldag. Kram från mig.
Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Gylleboannika Annika Olsson

Hej. Välkommen till min blogg.
Jag heter Annika Olsson. Jag älskar djur och natur. Jag bor med min man, våra hundar och katter på en underbar plats – Gyllebo på Österlen. Jag försöker att i alla läge njuta av livet och samla på de där små ögonblicken. Jag älskar att fotografera och berätta om stort och smått i mitt liv, mina tankar från dag till dag. Mycket naturbilder och foto från min vardag. Ett och annat klokt citat finns ofta med i mina inlägg. Välkomna till mig!

En plats som väcker hav av känslor.

5 oktober, 2019

Hejsan.

För mig finns det nog ingen annan plats här på Österlen som väcker upp så mycket känslor i mitt bröst som just den här platsen. Kära gamla Alunbruket.

Om jag likt en saga kunde väcka upp någonting från en Törnrosasömn med en enkel kyss, ja då skulle jag ägna en hel dag åt att gå runt här och dela ut kyssar.

En och annan kyss är det nog mer än jag som fått på den här gamla dansbanan genom åren. Med musik från Streaplers och senare Lasse Stefanz, har jag och många med mig, flängt runt i vild pingst- och midsommaryra på just den här platsen.

Att det är många fler österleningar än jag själv som har minnen härifrån, det vet jag med största säkerhet.

Ännu kan jag känna pirret jag hade i magen när jag slank förbi de välkända ”gubbarna” i inträdet med ett leende. Aldrig att jag tänkte betala en krona för att komma in, för så var principen för mitt ”ungdomsjag”. Och jag tror nog att de visste, att jag visste var jag annars skulle gå… Jag minns hur jag nästan blev en aning svettig av förväntan i min vita blus och de trendigt höga jeansen. En förväntan på en festkväll som är ungdomen förunnad..

Jag kan ännu komma ihåg hur skorna såg ut efter en festkväll här i kära gamla Karen. Ingen förnuftig människa tog vita nya finskor när man skulle hit. I alla fall inte om man hade tänkt sig att använda de där skorna någon mer gång.

Ja tänk om man kunnat väcka upp den här platsen. Bara sådär litegrann. En gång om året åtminstone…

Jag tror att Alunbruket hade mått bra av skrattande människor, en och annan riktig bondfylla och en plats för folk att skapa härliga minnen. En plats där ungdomar kunde träffas, dansa och flirta. På riktigt. Allt det där som livet faktiskt handlar om. För inte skapar vi väl så särskilt många minnen när vi hänger över sociala medier nuförtiden. Där skapas mest hat tycker jag.

Kära fina gamla Alunbruk, en plats som bär på så många minnen. Såklart en massa minnen som inte är fullt lika rosenröda som mina egna. Minnen från en annan tidsålder då här var en av Sveriges mest betydande industrier någon gång på 1700-talet.

Hur som helst, så förtjänar platsen att fortsätta skapa minnen tycker jag.

Dagens citat:

Saker tar slut. Människor förändras. Och vet du vad? Livet går vidare.

Nej, Alunbruket blir aldrig som det har varit. Men det borde kunna bli något annat än en slumrande Törnrosafestplats.

Ha en fin lördag.

Kram Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Vackert rostfärgad.

4 oktober, 2019

Hejsan.

Den allra sista ljungen har blommat ut för i år och bildar nu istället en roströd härlig matta över våra Österlenska hedar.

Det är också vackert tycker jag. På ett vemodiga och melankoliska vis. Sådär lite vilsamt och skönt för sinnet. Som om naturen viskar ordet ”återhämtning” i våra öron.

I nationalparken var det lite extra härligt den där morgonen då jag vandrade där. Jag var alldeles ensam, inte en enda människa hade kommit hit ännu, och jag hade liksom alltihopa bara för mig själv. Även om jag bara fick se en pytteliten strimma av solen, så kändes vädret så ljuvligt. Höstljuvligt på bästa vis.

Under ett vackert gammalt äppelträd låg de flesta små äpplena nu på marken. Förmodligen till glädje för både djur och småkryp.

”Sura ebblaskrabbår”, det är vad en österlening kallar de där små vildäpplena.

När jag satte mig ner i den mjuka ljungen kunde jag se de allra sista små ljuslila blommorna som ännu fanns kvar.

Där ljungen slutade tog vitmossan över i en skön kontrast. Naturens eget konstverk.

Hasselnötterna var klara att skördas. Dock ingår de inte i allemansrätten och får inte plockas utan markägarens tillstånd. Just här i nationalparken så är det nog bara ekorrarna som får det tillståndet.

Sedan jag lärt mig hur avenboken ser ut på hösten, så ser jag dem lite överallt. De är så vackra med sina klasar av nya frön.

Dagens citat:

Det är omöjligt att njuta av livet om du försöker kontroller allting. Slappna av, andas och lev i nuet.

”Lyjna ner er litta och ta en kanelbålle å stäng yjnen och liasom bara NJUT”

Bamsekram från mig.

Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Den vackra sjön ett stenkast från Karen.

3 oktober, 2019

Hej och gomorron.

En kväll i förra veckan var jag ”hemma på mammas gata” … eller nej, där finns ju definitivt inga gator. Uppe vid Christinehof finns bara vacker natur och en enkel landsväg med en gammal kastanjeallé.

Den sjö jag besökte var såklart Verkasjön som ligger ett stenkast från Alunbruket.

Här har jag varit så många gånger under mitt liv. Alltså ni anar inte hur mycket kul man kan ha med en gammal sjö … särskilt då man är ett barn. Och särskilt då man inte hade mobiltelefoner och ingen i hela världen visste var vi höll hus … Förvisso kunde vi aldrig bada här, förutom några fåtal tjuvbad. Men det var aldrig särskilt mysigt, eftersom det fanns gott om blodiglar i vattnet.

Kvällen då jag och Johnny var här, så provade vi alla de gamla välkända bryggorna. Det knirrade och gungade under oss när vi likt bockarna Bruse spatserade fram. Jag undrade lite om det verkligen kunde vara samma bryggor som fanns då jag var ung och om vi då åldrats lika mycket …

Björkarna och ekarna i omgivningen var så välbekanta för mig, men de hade fått ett rejält bredare omfång. Ja jisses som de växt. Jag grunnade lite på hur många årsringar de lagt på sig sedan sist vi sågs. Ja tänk att få vara ett träd och inte bry sig om varken omfång eller årsringar.

Där vid Verkasjön finns en fantastisk liten övernattningsplats. Ett rejält vindskydd med en eldplats som kan sprida värme. Här hade jag mer än gärna sovit över någon natt… Mörkrädd är jag då inte, för de här spökena är jag ganska bekant med, de har sett mig sova under bar himmel förut.

När vi vandrade på den lilla stigen ner mot Karen, eller Alunbruket som de flesta kallar det för, så passerade vi den damm där vattnet samlar sig innan det strilar ner i Verkeån. Jag minns att jag som barn tyckte att det var lite kusligt här. Nu var här enbart vackert och inget läskigt alls.

Över den gulliga Rännebron tog vi oss över Verkeån till andra sidan.

Vips stod vi på den röda marken och var då vid Alunbrukets vackra slagghögar.

Alunbruket får jag visa mer om i ett annat inlägg. Jag kan bara tipsa om att Verkasjön är en underbar plats för både fiske, korvgrillning och bad (för de som gillar blodsugande iglar vill säga)

Dagens citat:

Det kan göra ont att växa. Men inte lika ont som att sitta fast.

Ha en fin dag och kram från mig.

Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

En tavla av äpplen skapas.

2 oktober, 2019

Hejsan.

Här på Österlen har det varit marknadsstämning så det stänker om det. Äppelmarknad i Kivik minsann.

I förra veckan for jag ner till Kiviks hamn för att se och föreviga det digra arbetet med att skapa den magnifika tavlan gjord utav äpplen.

Det var en tidig morgon som det plingade i min telefon. Ett meddelande från min vän Tina i ”äppelteamet” löd ungefär så här… ”vi är långt komna så ska du hinna fota jobbet, så får du komma idag”  Ja, de är ett rutinerat äppelgäng som efter många års erfarenhet vet hur man bygger äppelkonst.

Morgonen var gråmulen och ett fint duggregn liksom hängde i luften.

Jag slängde min tunga kamera över axeln och traskade bort mot hamnen. Att det var marknad på gång, det syntes lång väg.

Äppeldamerna jobbade på med att bygga på tavlan.

En enda man i teamet kunde jag se. Han hade fullt upp med att sköta kranen så tjejerna inte skulle fattas byggmaterial. Att vara med på bild ville han dock inte. Nej det fick minsann räcka med att han fanns i verkligenheten, sa han.

Ett stycke bort byggde en skolklass på sina egna konstverk.

Mitt i den gråmulna Kiviksmorgonen kom glada Gun ångande. Gun från Kiviks café. Stolt berättade hon om årets nyhet i bageriet. En riktig ”äbblaspiddekaga”. Och de ni, det måste väl ändå vara det mest Österlenska man kan få till kaffet.

Mitt i allt jobbet kom äppeldrottningen själv. Emma Karp Lundström. Äppeltavlans skapare. Lugn som en filbunke såg hon ut trots att många verkade dra i henne. Alltså, jag beundrar henne så mycket…

Efter att ha blivit bjuden på en stärkande shot av ingefära och knäppt några bilder till, smög jag mig tyst tillbaka till min bil igen.

Kiviks Äppelmarknad, en tillställning som ger liv i hela bygden när stillheten annars smyger på. När hösten kommer krypande och lägger sig som en mörkläggningsgardin över hela Österlen, då är det välkommet med en glad marknad i äpplets tecken. Jag älskar när det livas upp en smula!

Dagens citat får såklart bli av Piraten:

”På begravningen gräto vi strida tårar samtidigt som vi gladde oss åt de nya, svarta kläder vi fått.” – ur ”Bombi Bitt och jag”

Och hann ni inte besöka Kivik i helgen, så passa på att i alla fall ta en sväng ner om hamnen och njut av den underbara äppeltavlan. Den brukar bli vackrare och vackrare efterhand som äpplena mognar.

Kram Annika och Piraten.

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Mitt September 2019

1 oktober, 2019

Hejsan.

Vackra september har nu passerat och den sköna hösten knackar på dörren.

Mitt september har varit så härligt. Månaden inledde jag med en helg i Stockholm. Det blev en tjejmil ytterligare som jag kan lägga till mina meriter. Jag har som alltid njutit av allt vad naturen har att bjuda, och det har varit så fint. Jag smugglade en grävling från en del av Österlen till en annan. Hunden Johnny har börjat med en ny medicin, och för att vara en cancerpatient så mår han alldeles förträffligt. Ja, det är nästan så jag stundom glömmer bort vilken dyster diagnos han faktiskt fått. Det har varit en toppenmånad helt klart.

Nu hälsar jag oktober månad välkommen och ser fram emot en spännande månad.

Löparstatistiken hamnar på hela 79 kilometer inklusive tjejmilen den sista augusti.

… ja ska man samla på något, så är det utomordentligt bra att samla på just sprungna kilometer…

Dagens citat:

När någon talar om för dig att det är omöjligt kom då ihåg att det är mer en återspegling av deras begränsningar, inte dina …

Må väl alla och kramar från mig.

Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Krivareboden och det vilda havet.

30 september, 2019

Gomorron.

Minns ni den där morgonen då jag skulle njuta av en vacker soluppgång vid havet? Och det såg ut så här när jag kom ner till stranden…

Just precis, så gott som helmulet och ett busigt hav som skummade vilt och vitt.

Den morgonen njöt jag ändå i fulla drag när jag strosade runt där nere i sanden vid den gamla vackra ålaboden.

Krivareboden, som ligger så sagolikt vackert och är en av våra vackraste ålabodar på Österlen.

Som alltid grunnade jag på den gamla skrönan jag hört en gång för länge sedan. Historien om hur boden egentligen fick sitt namn för massor av år sedan. Om hur den gamla ålafiskaren utan ben varje morgon kröp ner i sanden till sin båt för att ta sig ut till havs och  ”råjta ålahommorna”.

På skånska säger man ”kriva”, vilket betyder krypa, och det skulle vara så den gamla fiskeboden fått sitt namn… Nu har jag hört helt andra spekulationer, så kanske har jag bara drömt allt det där om den benlösa fiskaren. Men ändå dyker tankar och fantasier upp i mitt huvud varendaste gång jag är här.

Från boden vandrade jag norrut över klapperstenen fram till den stora stenbumling som ligger som ett landmärke ut mot havet. Några ”snörtockar” hade varit framme med spritpennor och klottrat på den vackra stenen. Snörnosar, tänkte jag för mig själv.

Från havet vek jag upp i den ännu lummiga och frodiga skogen. Hösten hade ju bara precis börjat.

Innan jag lämnade Stenshuvud så blickade jag ut över havet uppeifrån parkeringen. För min inre syn kunde jag nästan se en gammal ålafiskare i sin träeka ute på det glittrande havet. Och jag svär på att han inte hade några ben…

Dagens citat:

De sa att jag var lättlurad … de trodde att jag trodde dem.

Ha en härlig måndag och en stor kram till er.

Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Vad får man egentligen kalla sig…

29 september, 2019

Hejsan.

Vem får egentligen titulera sig ”fotograf”?

Kanske alla!? Alla som tar ett kort. Och med dagens teknik så kan nästan vem som helst bli ett proffs.

Ja, det här med yrkestitlar har blivit lite smått suddigt i kanterna tycker jag. Vem får egentligen kalla sig vad? Alla kan nog få kalla sig för precis vad de vill och själva tycker. Det är när det kommer till att ta betalt för sitt kunnande som det hela ställs på sin spets.

Många är till exempel duktiga snickare och murare, så där lite till husbehov åtminstone. Men får man kalla sig murare utan att vara skolad? Här på Österlen kallar vi dem för ”puggemurare”, alltså de som ”murare hellre än bra”. Nåväl, själv skulle jag inte anlita någon hantverkare som inte kan visa upp behörigt yrkesbevis. En elektriker utan yrkesbevis kan ju skapa väldigt mycket spänning i livet ….

Eller att kalla sig konditor, vem får göra det? På Olof Viktor här på Österlen, jobbar en fantastisk tös som jag känner. Hon är både skolad och har medfödd talang, så hon får absolut kalla sig för konditor. Konditor med bravur. Jag själv däremot, jag får nog på min höjd kalla mig ”bullmamma”.

Ja det här med yrkestitlar är allt lite knepigt. Inte kan jag ju kalla mig doktor trots att jag tycker mig kunna en hel del om både kroppen och sjukdomar. Jag har dessutom sett väldigt många avsnitt av ”Flygande doktorn” på 80-talet. Vem skulle våga anlita mig för sina besvär om jag började kalla mig Dr. Gylleboannika?

Djur kan jag också väldigt mycket om och har dessutom tjuvlyssnat på vissa avsnitt när min dotter utbildade sig till veterinär. Inte är det lämpligt att jag utger mig för att vara djurläkare för den sakens skull.

Jag både älskar att skriva och att fotografera, men vad kan jag kalla mig? Allt handlar nog om vad jag kräver i ersättning för den jag utger mig för att vara. Idag verkar det ibland krävas mer kunskaper i redigering än i själva fotograferandet. Och det här med Photoshop det kan jag inte ett dugg om, så jag får vackert lägga mig vinn om att bilderna blir så bra som det går från början liksom. Och ja, jag är ju trots allt bara en hobbyfotograf.

Dagens citat:

För dem som tror behövs bevis. Men för dem som inte tror är inga bevis möjliga. Tro på din förmåga.

Ha en riktigt fin söndag och kram från mig.

Gylleboannika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Spåren i sanden.

28 september, 2019

Hejsan.

Jag skulle njuta av den vackraste soluppgång vid stranden nedanför Naturum. Eller, det var i alla fall vad jag trodde…

Sådär är det. Saker blir inte alltid som man tror. Men det kan bli alldeles fantastiskt ändå.

Den klara himmel och den vackra lysande sol som de förutspått i väderleksrapporten … allt det lyste så totalt med sin frånvaro när jag parkerade bilen på nationalparkens parkering den tidiga morgonen. Den vackra horisont man brukar kunna se därifrån var nu ett enda grått ”bladdår”.

Fast när jag vandrade ner mot det dånade havet, hände som alltid, något med min kropp och mitt sinne. Axlarna sjönk, spänningen i nacken lättade och jag kunde återigen höra mina egna tankar lite bättre. Hjärtat sjöng av vällust.

Nere vid havet var det ljust, trots den tidiga morgonen.

Fiskarens redskap låg redo och iordning vid Krivareboden. Kanske väntade ålafiskaren in den kommande nymånen. Det stora ålamörkret sägs ju vara bästa tiden för riktigt god ålfångst.

Havet dånade och skummade vitt.

Det var när jag satt där som jag plötsligt la märke till dem … spåren i sanden.

-åhhh underbart vackra älgar, tänkte jag förtjust för mig själv, när jag med största säkerhet artbestämt de tydliga spåren i sanden …

-tsss, di darr … di ser jau ad di e en hob villsvin ….

Ja när jag stolt kom hem till min jägarmake och visade upp de tydliga älgspåren som jag fotograferat, slogs min egen fantastiska morgonfantasi av vackra älgar i spillror. Med en jägares självsäkerhet förkunnade han att det där minsann var vilda grisar och inget annat.

För mig själv så fortsätter jag faktiskt att tänka mig att det varit två vackra älgar som passerat bara en liten stund innan jag själv kom till platsen.

Nej, det blev ingen vacker soluppgång den här gången, men det blev en fantastiskt vacker morgon på sitt eget vis.

Dagens citat:

Vi kan inte välja ramen för vårt öde, men vad vi sätter in i den är vårt eget val.

Ha en härlig lördag och kram från mig.

Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Den vackra avenboken på åsstigen.

27 september, 2019

Hej hej

En tidig morgon valde jag att ta min morgonvandring på åsstigen här i Gyllebo. Där är så himla vackert, och särskilt nu när hösten smyger på.

De allra första lönnbladen hade så smått börjat anta en rödaktig färg. Inget är väl så vackert som när lönnen skiftar kulör.

Jag och hundarna trippade försiktigt fram på de mossbeklädda ekplankor som leder igenom de fuktiga partierna i området. Det känns lite roligt att gå på de här plankorna, för man känner sig av någon anledning som barn på nytt, tycker jag. Jag brukar nynna någon låt i mitt huvud när jag vandrar, så där lite för mig själv … ”joppedi joppedaaa!…

På ett ställe stod en fröstinn avenbok och var så vacker så jag kunde först inte riktigt förstå vad det var för ett träslag. Google hade jag inte mycket hjälp av heller, utan det fick bli den stor ”Nordens Flora” som blev min hjälp. Internätet i all ära, men man ska då rakt inte tro på allt där står.

Ormbunkarna hade även de börjat skifta färg.

Vid den lilla sjön som ligger på vägen mot Sjöröd stannade jag till en stund. Där är så vackert tycker jag, som i en saga. En saga om troll och prinsessor och kanske något gammalt sjöodjur..

Dagens citat:

Livet pågår – glöm aldrig det!

Ha en underbar fredag.

Kram från mig, Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Härliga hösten är på väg.

26 september, 2019

Hejsan.

Den här tiden som kommer nu, den är bara så underbar.

Bilderna är från oktober i fjor, och jag hoppas att vi bjuds på samma färgexplosion i år.

Fast i helgen bjöds vi härligt sensommarväder här på Österlen. Riktigt glassväder minsann.

Hemma hos oss hade vi festligheter på gång och till min stora glädje kunde vi sitta ute i vår trädgård och äta festmat under bar himmel. Med en hög tjocktröjor och filtar åt våra gäster, så blev det en fantastisk eftermiddag.

I min familj väntas tillökning någon gång i höst och det var det som vi firade med dunder och brak. Alltså, det ska bli så kul med ”smått igen” och jag kommer att få en ny titel någon gång i höst…

Ja hösten är en alldeles sagolik tid och alldeles särskilt den här hösten såklart. Jag njuter av allt vad naturen bjuder och ser med tillförsikt på framtiden.

Dagens citat:

Om stenåldersbarnen hade lytt sina föräldrar, så hade vi fortfarande levt på stenåldern.

Kram på er från mig.

Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Scroll to Top