Det busiga havet vid Vårhallarna. » Österlen

Det busiga havet vid Vårhallarna.

Det busiga havet vid Vårhallarna.
Skrivet av Annika Olsson / 1 februari, 2019

Hejsan.

-Det kommer att bli snöstorm, sa de. Riktig Österlensk snöstorm!

Jag trodde inte på det. För de där riktiga snöstormarna, de där som är lite speciella för just Österlen, de brukar ingen kunna förutspå. De kommer när man minst anar det.

Javisst, det blev lite blåsigt och det kom lite snö. Som en helt vanlig vinterdag. Varken mer eller mindre.

När jag vandrade på stranden vid Vårhallarna hade snöfallet övergått till regn istället. Vågorna på havet var vilda och galna.

Det är så vackert där vid Vårhallarna. Hit åker många för att rasta sina hundar. Bästa hundbadet på hela Österlen, året runt.

Stranden bort mot Tobis låg öde och tom. Jag älskar den alldeles speciella sanden som bara finns här. En sand som är ett pyttelitet snäpp grövre. En sand som är mycket lättare att borsta av och som inte hänger med i skorna hela vägen hem.

Pärlfiskarens hus såg ut att huttra i den kalla fuktiga luften. Det är så otroligt vackert det där lilla huset!!

Dagens citat:

Gott är att ha himmelsk utsikt och jordisk insikt.

Ha en riktigt fin fredag.

Kram Annika

Dela gärna
  • 19
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Gylleboannika Annika Olsson

Hej. Välkommen till min blogg.
Jag heter Annika Olsson. Jag älskar djur och natur. Jag bor med min man, våra hundar och katter på en underbar plats – Gyllebo på Österlen. Jag försöker att i alla läge njuta av livet och samla på de där små ögonblicken. Jag älskar att fotografera och berätta om stort och smått i mitt liv, mina tankar från dag till dag. Mycket naturbilder och foto från min vardag. Ett och annat klokt citat finns ofta med i mina inlägg. Välkomna till mig!

22 februari, 2019
21 februari, 2019
20 februari, 2019
19 februari, 2019
18 februari, 2019
17 februari, 2019
16 februari, 2019
15 februari, 2019
14 februari, 2019
12 februari, 2019
11 februari, 2019

De första vårtecknen.

22 februari, 2019

Hejsan

Förra helgen och i veckan har vi här på Österlen fått nosa lite grann på våren.

Snödropparna blommar nu för fullt. Hemma hos mig har vårlökarna som alltid ett styvt jobb med att ta sig igenom alla tjocka eklöv. Löv som jag medvetet låtit ligga kvar som frostskydd åt blommor och buskar.

Vintergäcken lyser som gula solar överallt. Fast mest inne hos min söta granne. Förargligt nog.

Men det gör inte så värst mycket. Jag ser dem ju lika bra var de än växer.

I min egen täppa blommar mina favoriter nu som bäst. Julrosorna.

Av min söta granne (hon med alla gula vintergäck) har jag fått så mycket vårlökar i år. Först brukar jag njuta av dem inomhus i mitt kök. Sedan när våren är här på riktigt får de komma ut i jorden och komma till glädje igen,  år efter år.

Men bäst av allt är nog det vårtecken jag hörde förra helgen. Jag hörde lärkan drilla i skyn. Ljuvligt. Här på Österlen har vi nu kunnat njuta den första koppen kaffe utomhus. Under hasselbusken som dignar av förhoppningsfulla hänge njöt jag en stund i solen. Livet kändes så härligt.

Även om det nog inte är den riktiga våren som är här, så njuter jag som om allt är för evigt.

Dagens citat:

En illusion som gör mig lycklig är värd lika mycket som en sanning som pressar mig till marken.

Njut var dag.

Kram Annika

Dela gärna
  • 18
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Februariutflykt på Österlen

21 februari, 2019

Hejsan.

I helgen träffade jag min dotter några timmar för att mysa och umgås. Såklart någonstans på vårt vackra Österlen.

Vi var hungriga som två utsvultna vargar, så första stoppet blev på Olof Viktors.

Där uppstod genast ett problem. Hur skulle vi kunna välj bland allt gott som erbjöds? Till slut fastnade vi båda för de gigantiskt stora kräftsmögåsarna och vars en kopp varm choklad med grädde.

När vi ätit färdigt och sagt hejdå till ställets underbara lilla bagare, gick färden vidare till Kåseberga.

Vi var i behov av frisk luft och motion, och då är Ale stenar det perfekta stället.

 

Det blåste friska vindar och även fast det var ganska många plusgrader så isade det rejält i våra kinder.

Nedanför branten lekte solens strålar med havets vågor.

Det var nog tur att vi grundat kroppen med ett rejält mål mat, annars hade vi säkerligen seglat iväg som två lätta ballonger i vinden.

Tänk på det, ska ni till Ale stenar, se till att ha magen full.

Snart är det vår på riktigt och då öppnar restaurang och kiosk där i Kåseberga igen. Det är nog för att en massa folk inte ska blåsa iväg som maskrosfrön i vinden. Härligt, härligt.

Dagens citat:

Alla behöver fem saker i livet. Någonting att göra. Någon att älska. Något att tro på. Något att vara bra på. Något att längta till.

Ha en riktigt härlig torsdag.

Kram Annika

Dela gärna
  • 23
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Vackra skjutfält.

20 februari, 2019

Hejsan.

Vackra Ravlunda skjutfält. Militärernas stora fantastiska fält ut mot havet. En plats som jag älskar så mycket.

Till skillnad från många andra så älskar jag det faktum att platsen tillhör försvarsmakten. För vem hade ägt allt det vidunderligt sköna annars? Kanske hade hela fältet varit exploaterat med privata lyxvillor då …. Huhhh hemska tanke.

Som hemvärnssoldat har jag sett dagen gry här förut. Fast då har fokus såklart varit på fiender och strid med ett skarpladdat vapen vid min höft. Motstridiga känslor som ett brett spann från det fulaste fula till det vackraste vackra.  Jag lägger alltid märke till platsens skönhet, oavsett vilken roll jag har. Det där sitter liksom etsat i hjärtat.

Jag stannade min bil precis innanför militärernas grind. Sakta vandrade jag ner på den lilla väg som leder till de två ålabodarna. Den ena tror jag är Lövdalens ålabod och den andra kallas kanske rätt och slätt för Havängsboden. Vackra är de åtminstone!

Med ett vigt skutt hoppade jag över en grind och strosade ner mot Havängsdösen. Ja vigt och vigt … sanningen är väl att jag mer klättrade lite klumpigt över.

Långt borta såg jag en man komma gående med ett fiskespö på ryggen. Rätt som han gick så låg han sprattlandes på marken. Gryningsfrosten hade gjort bräderna hala som ålar och är man inte försiktig så står man lätt på näsan.

Såklart gick jag dit för att se så ifall någon hjälpaktion var nödvändig. Mannen var oskadd, trevlig och pratglad. En lång stund stod vi och samspråkade, mest om hur smärtsamt vackert allting var den där morgonen.

När den första solstrimman kikade fram borta i horisonten så önskade jag min nyfunne vän god fiskelycka och strövade vidare.

Det är få ställen som en soluppgång är så vacker och rofylld som just vid Verkeåns mynning. Ljudet av ån som forsar ut i havet blir som ett vackert ackompanjemang till solens skådespel.

När jag vandrade bort från ån och ut över fältet kunde jag höra vårens första lärka. Jag njöt med alla mina sinnen och tackade mig själv för att jag gett mig den här stunden.

Dagens citat:

Fokusera på det du kan göra något åt. Livet är för kort för att ödsla tid och kraft på det andra.

Ha en riktigt fin dag och ta en liten stund och njut av något vackert och av att finnas till.

Kram Annika

Dela gärna
  • 18
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Livet som österlenbloggare.

19 februari, 2019

Hejsan.

Jag hoppas att ni alla mår bra och njuter av livet. Det gör jag. Varje dag ser jag till att fånga dagen så gott jag kan. Livet på vårt underbara Österlen. Och en liten del av allt fantastiskt försöker jag förmedlar här till er.

I vått och torrt.

Jag är en bloggare, eller influenser som det så fint heter. Oldfluenser, som det numera heter när man är i min ålder, femtio plus. Min vision är att i positiv anda och på ett personligt sätt, visa upp vårt underbart vackra Österlen. Att på mitt eget vis fotografera och skriva om allt det som för mig kännetecknar Österlen. Personligt, eftersom det är en blogg och ingen hemsida.

Gylleboannika är ett företag. En liten enskild firma som betalar moms och skatt på de pengar som eventuellt tjänas. Noggrant märkt efter konstens (läs skatteverkets) alla regler.

Jag skriver om naturen och om de platser som livet för mig till. Ibland får andra företag gratisreklam av mig såklart, i andra fall är det betalda samarbeten. För det är ju så det fungerar om man ska blogga.

Personligt, eftersom jag märker att besöken på bloggen ökar då. Personligt, men inte privat såklart. En balansgång.

För en bloggare är livet ungefär som för andra företagare, man måste göra reklam för sig. Och man måste synas om man ska komma någon vart.

På facebook har Österlen sin alldeles egna grupp för företagare och privatpersoner att synas. En jättebra sida har jag tyckt. Det visade sig att det tydligen gällde alla företagare, utom just då influensers. För trots att jag skriver om vårt kära Österlen, så var jag inte önskvärd där. ”Om inlägget är för att promota sin blogg är det fel ingång” skrevs det i reglerna.

När jag trotsade reglerna på facebook och ändå delade ett inlägg på Anslagstavlan, fick jag en tid senare ett notis om att mitt inlägg var ett av de mest gillade.

Jaja, den ansvarige för sidan hänger nog inte riktigt med sin tid, tänkte jag överseende. Bloggare är ju ett ganska nytt yrke.

Någon som nu har vaknat och börjat få upp ögonen för influenseryrket, det är skatteverket. I år ska vi granskas lite extra i sömmarna. Bloggare och byggare ska kollas för skattefusk. Ja, det måste väl vara mig då de ska kontrollera, jag står ju med ett ben i vardera kategori.  Fast jag var ordningsman i skolan, så jag har mina papper i fin ordning.

Mitt liv som bloggare handlar i första hand om glädje och lust. Bloggen föddes för familjen och mina döttrar. När den glädjen inte finns längre, då blir det ingenting. Men jag tror att det är så för de flesta företagare. Det måste börja med lust och glädje för att bli bra. Ungefär som Forrest Gump – den dagen glädjen och lusten är borta, då får det vara, då stannar jag nog bara upp mitt i ett blogginlägg.

Livet är spännande och varje dag ger oss nya erfarenheter.

Dagens citat:

Människor som är perfekta är inte på riktigt, och riktiga personer är inte perfekta.

Må gott alla som kikar in på just min blogg.

Kram Annika

Dela gärna
  • 12
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Inte till himlen, hellre hit.

18 februari, 2019

Hejsan.

Den här platsen är nog en av de vackraste jag vet på hela Österlen. Hällevik. Den lilla kåsen längst ute vid Karakås.

Det var den där morgonen då jag var ute vid fyren som jag stannade till vid Hällevik. Den där morgonen då jag mötte dagen vid foten av Stenshuvud.

Att ta sig ut till fyren innan dagsljuset trängt igenom skogen är inte det lättaste. Mina tankar gick till min gamla svärfar som så ofta vandrat här för att ta rätt på sina fiskesaker efter alla höststormar. När han räddade sina ålahommar (ålryssja) från klipporna. Men han kände nog till varenda sten att trampa på.

Den lilla stigen ut till fyren är inte direkt handikappanpassad. Men alla platser på jorden kan helt enkelt inte vara anpassade för allt och alla. Jag kommer aldrig kunna ta mig till Mount Everest, och det är så det ska vara. Allt ska inte vara möjligt för alla. Det är lite av livets orättvisa sanning. För allt de jag inte kan så kan jag något annat istället.

Men en stor del av det vackra arboretet vid Stenshuvud, är gjort för att smidigt ta sig fram, även med rullator för de som behöver.

Jag kan verkligen rekommendera att åka hit ut nu när våren kommer. Här är så underbart med alla exotiska träd och buskar.

När solen var uppe och det var dags att ta tag i dagen gick jag tillbaka till parkeringen och till min bil.

Tack kära gamla Hällevik för en fantastisk morgon.

Dagens citat:

Varför starta din morgon med nyheter, när du kan börja din dag med motion och en bedårande soluppgång.

Må gott och kram.

Annika

Dela gärna
  • 16
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Jag längtar.

17 februari, 2019

Hej.

Jag längtar!

Jag längtar till den där tiden då vitsipporna står i blom. Då skogens marker täcks av vita stjärnor. Jag längtar tills jag kan falla ner på knä och stoppa näsan i en vitsippstuva igen. Jag längtar efter att återigen få känna den underbara doften. Den tunga vitsippsdoften blandad med jord och mylla. Doften av liv.

Jag längtar tills Österlens alla äppelträd åter slår ut med vita blommor. När alla små knotiga träd lever upp igen. Som en kollektiv äppelträdsuppståndelse. Det längtar jag efter.

Jag längtar efter körsbärsblom som varenda år påminner mig om en underbar tid i ungdomen. ”Kyssebärstiden” och en alldeles särskild filminspelning… (ett inlägg om just det hittar man HÄR)

Jag längtar efter att ramslöken som växer vid Gyllebosjön ska blomma. Den underbart vackra ramslöken som doftar gudomligt och som hunden Johnny älskar att pinka på.

Jag längtar efter att min magnolia ska slå ut i blom igen. Bröllopsträdet som påminner om dagen vi gifte oss.

Jag längtar efter vår och sommar och efter att åter få pyssla runt i min egen lilla täppa. Det längtar jag efter.

Jag längtar efter att min familj åter ska vara samlad. Jag längtar efter att tillsammans med dem jag älskar ta Österlen med storm. Att överraska ”stenshuvudsgubben” och kanske få en och annan sjöman att rodna. Jag längtar efter våren och sommaren!

Vad längtar just du efter?

Dagens citat:

Vi har alla en längtan efter att bli omfamnade – inte för det vi gör utan för dem vi är.

Ha en riktigt härlig dag.

Annika

Dela gärna
  • 11
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Fyren vid foten av Stenshuvud.

16 februari, 2019

Gomorron.

Den är så himla charmig, den lilla vita fyren som står på klipporna vid foten av berget Stenshuvud.

Det var en tidig morgon som jag rattade bilen ut mot Karakås och mot Stenshuvuds norra parkering. Långt borta i horisonten glödde himlen som eld. I Ranelids stuga var det mörkt och släkt. Han låg nog på sin rosa kudde och drömde om kärleken och kvinnorna, tänkte jag lite roat.

Hälleviks kås låg där som vanligt, vacker som en dröm. Jag knäppte en bild. En bild som jag vet att min svärfar med stor glädje hade kunnat återbilda i oljefärg åt mig. Nils Olssons älskade Hällevik!

Trots att solen ännu inte gått upp var det tillräckligt ljust för att kunna se. På hala, isiga stenar tog jag mig fram längs vattnet.

Mitt mål var att möta dagen vid den lilla fyren. Fyren som står där på klipporna ut mot havet. Ungefär där som Hälleviks och Krivarebodens fiskevatten möts.

Människor som förmodligen har lite mindre förstånd än andra, hade varit i farten med färgburkarna på den lilla fina fyren.

Jag satte mig med ryggen mot den stabila byggnaden och kände hur hela kroppen och sinnet slappnade av. Lugnet sköljde över mig. Hjärnan blev liksom len  och dess skarpa små krumelurer mjuknade en smula.

När jag var ung och galen, berusade vi oss med billig rom och Coca Cola. Mycket sprit och ett stänk av colan. Erfarenheten har lärt mig att det bästa sättet att berusa sig är att få se solen gå upp här på Österlen. En ensam stund vid havet i total frihet. Helt gratis och ingen baksmälla.

Vackrare än så här blir det aldrig.

När solen steg upp färgades fyren nästan blodröd för en liten stund. Den där magiska stunden när dagen nalkas.

När solen gått upp klättrade jag tillbaka över klipporna till den lilla stigen som ringlar vid bergets fot.

Dagens citat:

Sätt dig ner, tänk efter vad det är DU vill! Uteslut ALLA andras tankar och tycke. Det är i slutändan Ditt liv och Din framtid det handlar om!

Ha en härlig dag.

Kram Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Kyrkor och fjäderfä.

15 februari, 2019

Hej.

Förra helgen när jag var i norra delen av vårt kära Österlen, så passerade jag två vackra kyrkor. Kyrkor som jag varit i några gånger av olika anledningar.

I Eljaröd kom jag förbi den vackra brydestugan. En stuga där man förr i tiden beredde sitt lin. Stugan är så himla vacker och visst blir man glad över att den finns bevarad i så fint skick.

Ute på fälten kunde man se stora flockar av olika fåglar. Gäss och svanar i en salig blandning.

Kanske är de en aning förvirrade över klimatet vi har just nu. Ännu har vi inte fått metrologisk vinter här på Österlen, så man vet knappt vad vi har för årstid. Höst som snart kommer att övergå i vår. Vi blir alltså snuvade på vinter i år. Fast det betyder inte att det inte kan bli lite snöstorm framöver trots allt. Väder är allt bra spännande.

Sen kom jag förbi ännu en kyrka på min Österlentur.

Har ni kunnat gissa rätt på kyrkorna?

Annars kommer svaret här:

Första kyrkan är min favoritkyrka, Andrarums kyrka. Den andra är Stiby kyrka, en kyrka jag alltid gått till med sorg tyvärr.

Dagens citat:

Det är inte bara fina fjädrar som gör fina fåglar.

Ha en härlig dag.

Kram Annika

Dela gärna
  • 11
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Slottet jag äger.

14 februari, 2019

Hej.

Christinehof, mitt älskade fina slott! Slottet som är mitt, åtminstone i hjärtat!

Såklart är jag ingen lagfaren ägare. Slottet är en fideikomiss och ägs som alltid, av familjen Piper.

Jag är född och uppvuxen ett stenkast härifrån och har spenderat en stor del av min barndom runt det här gamla slottet. Häftigare lekplats får man leta efter.

När jag var barn så var slottet rosa och på gräsmattan stod en gammal brandbil. På vintern kunde man åka kana nerför de isiga stenräckena, även om det inte var så positivt för byxbaken.

Det var en massa gamla minnen som sköljde över mig den morgonen då jag och hunden Johnny var här.

Åttakanten, huset där vi som barn hittade på så mycket bus. Bus som vuxna nog inte hade gillat. Det där bör vara glömt och preskriberat vid det här laget. Fast det är nog mest naturen jag älskar av allting här.

Jag slutar nog aldrig älska det här gamla slottet och den här underbara platsen. Såklart ruvar Christinehof på långt mer gamla minnen än jag själv. Om dess historia kan man googla. Gör det någon gång, för den är väldigt intressant.

Jag minns när det okantade staketet runt slottet var alldeles nytt. Nu är det mjukt av mossa och av åldrande. Jag undrar om mina ålderstecken syns lika tydliga på mig? Då hoppas jag att de åtminstone är lika vackra.

Som en liten hälsning kikade solen fram för en liten stund i den annars jämngråa dagen.

Dagens citat:

När du vet ditt sanna värde kan ingen någonsin få dig att känna dig värdelös.

Ha en fin dag och glöm inte att visa lite extra kärlek idag. Och har ni inget bra utflyktsmål inför helgen, så kan jag varmt rekommendera en vandring i ekoparken.

Annika

Dela gärna
  • 30
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Ekoparken där jag har mina rötter.

13 februari, 2019

Hej.

En av Österlens vackraste platser (om jag får bestämma) det måste absolut vara Christinehof.

Här är jag född och uppvuxen, och här har jag haft den ljuvligaste naturen som min lekplats.

Det var i helgen när min käre Stefan var på vildsvinsjakt i Kivik, som jag och hunden Johnny passade på att njuta av en lång promenad i Christinehofs sagolika ekopark.

Vildsvin är jag uppvuxen med. Vid Christinehof fanns vilda grisar i stora hägn, när jag var barn. Med åren hände något och numera finns det grisar överallt. Just i Kivik är de lite för många och lite för närgångna mot människor. Den här dagen var jägare samlade till skyddsjakt och viltvård där. Grisarna är ju inte bara skräckinjagande, de förstör ju väldigt mycket mark också. Ynglar av sig gör de så man blir mörkrädd.

Men jag och Johnny njöt av en härlig runda utan att möta ett enda svin den här morgonen. (Fotot ovanför tog jag i somras någonstans på Österlen.)

Bakom träden skymtade det stall där jag en gång som barn hittade en åsna. Såklart var det någon som ägde den där åsnan. Men på barns vis fantiserade jag om att det var min egen hemliga åsna.

Vi passerade det vackra huset som kallas ”trädgårdsmästarebostaden”.

Plötsligt kikade några solstrålar fram genom de tjocka molnen, och borta i hagen hade hästarna nog nyss vaknat.

Det sägs att ju äldre träden är i en skog ju mer välbehag och sinnesfrid skänker de oss människor. Vill man må extra bra, då är det absolut hit man ska åka.

Christinehof – för alltid i mitt hjärta. Och kanske i just ditt hjärta också!

Dagens citat:

Naturen är aldrig banal.

Må fint.

Kram Annika

Dela gärna
  • 27
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Scroll to Top