Blå, blå vindar och vatten. » Österlen

Blå, blå vindar och vatten.

Blå, blå vindar och vatten.
Skrivet av Annika Olsson / 19 januari, 2019

Hejsan.

En iskall morgon stannade jag min gamla skitiga Volvo på Kivik. På Buhres parkering fick den stå alldeles ensam.

Inte en levande människa syntes till. Inte ens i min svågers hus verkade någon ha vaknat ännu.

Jag drog mössan långt ner över öronen, innan jag släppte ut min hund Johnny ur bilen. I vanlig ordning tog han tre höga jämfotahopp rakt upp i luften. Ungefär som för att säga ”mossan nu ser vi till att fånga den här dagen, du och jag”.

Vi strosade förbi Birays kiosk med siktet inställt på den norra piren. Johnny med fokus på kissdofter i marken och jag mer på synintryck. Ett svanpar tycktes bli brutalt väckta av vår närvaro och tog sig genast ut på säkert vatten.

Det lilla vindpinade trädet stod i så vacker kontrast till de blå färgerna i bakgrunden. Jag tyckte mig nästan kunna höra Tomas Ledin sjunga om ”blå vindar och hav”.

På piren var det fläckvis väldigt halt, vilket inte verkade bekymra Johnny nämnvärt. Med små steg närmade vi oss den råkkoloni som såg ut att bo där längst ute. På precis samma sekund var det som om de svarta fåglarna bestämde sig för att fly fältet. Himlen blev svartprickig av fåglar. Jag grämde mig lite, jag hann ju inte med riktigt med min kamera…

Solen som var på väg att gå upp, spred sitt varma ljus över Kiviks välkända siluett. Den lilla bastustugan, kärringbadet och Buhres fisk. En byggnad jag i smyg tycker är ganska ful faktiskt. Fast sådär är det, smaken är delad.

Vackra underbara Kivik. Jag fick en fantastisk morgon. En dag kan inte börja bättre än en ensam morgon på Kiviks norra pir.

Eller vad säger du, Johnny?

Dagens citat:

Hemligheten med lycka är att beundra utan begär.

Från en lycklig morgon på Österlen, till er alla.

Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Gylleboannika Annika Olsson

Hej. Välkommen till min blogg.
Jag heter Annika Olsson. Jag älskar djur och natur. Jag bor med min man, våra hundar och katter på en underbar plats – Gyllebo på Österlen. Jag försöker att i alla läge njuta av livet och samla på de där små ögonblicken. Jag älskar att fotografera och berätta om stort och smått i mitt liv, mina tankar från dag till dag. Mycket naturbilder och foto från min vardag. Ett och annat klokt citat finns ofta med i mina inlägg. Välkomna till mig!

19 februari, 2019
18 februari, 2019
17 februari, 2019
16 februari, 2019
15 februari, 2019
14 februari, 2019
12 februari, 2019
11 februari, 2019
10 februari, 2019
9 februari, 2019
8 februari, 2019

Livet som österlenbloggare.

19 februari, 2019

Hejsan.

Jag hoppas att ni alla mår bra och njuter av livet. Det gör jag. Varje dag ser jag till att fånga dagen så gott jag kan. Livet på vårt underbara Österlen. Och en liten del av allt fantastiskt försöker jag förmedlar här till er.

I vått och torrt.

Jag är en bloggare, eller influenser som det så fint heter. Oldfluenser, som det numera heter när man är i min ålder, femtio plus. Min vision är att i positiv anda och på ett personligt sätt, visa upp vårt underbart vackra Österlen. Att på mitt eget vis fotografera och skriva om allt det som för mig kännetecknar Österlen. Personligt, eftersom det är en blogg och ingen hemsida.

Gylleboannika är ett företag. En liten enskild firma som betalar moms och skatt på de pengar som eventuellt tjänas. Noggrant märkt efter konstens (läs skatteverkets) alla regler.

Jag skriver om naturen och om de platser som livet för mig till. Ibland får andra företag gratisreklam av mig såklart, i andra fall är det betalda samarbeten. För det är ju så det fungerar om man ska blogga.

Personligt, eftersom jag märker att besöken på bloggen ökar då. Personligt, men inte privat såklart. En balansgång.

För en bloggare är livet ungefär som för andra företagare, man måste göra reklam för sig. Och man måste synas om man ska komma någon vart.

På facebook har Österlen sin alldeles egna grupp för företagare och privatpersoner att synas. En jättebra sida har jag tyckt. Det visade sig att det tydligen gällde alla företagare, utom just då influensers. För trots att jag skriver om vårt kära Österlen, så var jag inte önskvärd där. ”Om inlägget är för att promota sin blogg är det fel ingång” skrevs det i reglerna.

När jag trotsade reglerna på facebook och ändå delade ett inlägg på Anslagstavlan, fick jag en tid senare ett notis om att mitt inlägg var ett av de mest gillade.

Jaja, den ansvarige för sidan hänger nog inte riktigt med sin tid, tänkte jag överseende. Bloggare är ju ett ganska nytt yrke.

Någon som nu har vaknat och börjat få upp ögonen för influenseryrket, det är skatteverket. I år ska vi granskas lite extra i sömmarna. Bloggare och byggare ska kollas för skattefusk. Ja, det måste väl vara mig då de ska kontrollera, jag står ju med ett ben i vardera kategori.  Fast jag var ordningsman i skolan, så jag har mina papper i fin ordning.

Mitt liv som bloggare handlar i första hand om glädje och lust. Bloggen föddes för familjen och mina döttrar. När den glädjen inte finns längre, då blir det ingenting. Men jag tror att det är så för de flesta företagare. Det måste börja med lust och glädje för att bli bra. Ungefär som Forrest Gump – den dagen glädjen och lusten är borta, då får det vara, då stannar jag nog bara upp mitt i ett blogginlägg.

Livet är spännande och varje dag ger oss nya erfarenheter.

Dagens citat:

Människor som är perfekta är inte på riktigt, och riktiga personer är inte perfekta.

Må gott alla som kikar in på just min blogg.

Kram Annika

Dela gärna
  • 12
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Inte till himlen, hellre hit.

18 februari, 2019

Hejsan.

Den här platsen är nog en av de vackraste jag vet på hela Österlen. Hällevik. Den lilla kåsen längst ute vid Karakås.

Det var den där morgonen då jag var ute vid fyren som jag stannade till vid Hällevik. Den där morgonen då jag mötte dagen vid foten av Stenshuvud.

Att ta sig ut till fyren innan dagsljuset trängt igenom skogen är inte det lättaste. Mina tankar gick till min gamla svärfar som så ofta vandrat här för att ta rätt på sina fiskesaker efter alla höststormar. När han räddade sina ålahommar (ålryssja) från klipporna. Men han kände nog till varenda sten att trampa på.

Den lilla stigen ut till fyren är inte direkt handikappanpassad. Men alla platser på jorden kan helt enkelt inte vara anpassade för allt och alla. Jag kommer aldrig kunna ta mig till Mount Everest, och det är så det ska vara. Allt ska inte vara möjligt för alla. Det är lite av livets orättvisa sanning. För allt de jag inte kan så kan jag något annat istället.

Men en stor del av det vackra arboretet vid Stenshuvud, är gjort för att smidigt ta sig fram, även med rullator för de som behöver.

Jag kan verkligen rekommendera att åka hit ut nu när våren kommer. Här är så underbart med alla exotiska träd och buskar.

När solen var uppe och det var dags att ta tag i dagen gick jag tillbaka till parkeringen och till min bil.

Tack kära gamla Hällevik för en fantastisk morgon.

Dagens citat:

Varför starta din morgon med nyheter, när du kan börja din dag med motion och en bedårande soluppgång.

Må gott och kram.

Annika

Dela gärna
  • 16
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Jag längtar.

17 februari, 2019

Hej.

Jag längtar!

Jag längtar till den där tiden då vitsipporna står i blom. Då skogens marker täcks av vita stjärnor. Jag längtar tills jag kan falla ner på knä och stoppa näsan i en vitsippstuva igen. Jag längtar efter att återigen få känna den underbara doften. Den tunga vitsippsdoften blandad med jord och mylla. Doften av liv.

Jag längtar tills Österlens alla äppelträd åter slår ut med vita blommor. När alla små knotiga träd lever upp igen. Som en kollektiv äppelträdsuppståndelse. Det längtar jag efter.

Jag längtar efter körsbärsblom som varenda år påminner mig om en underbar tid i ungdomen. ”Kyssebärstiden” och en alldeles särskild filminspelning… (ett inlägg om just det hittar man HÄR)

Jag längtar efter att ramslöken som växer vid Gyllebosjön ska blomma. Den underbart vackra ramslöken som doftar gudomligt och som hunden Johnny älskar att pinka på.

Jag längtar efter att min magnolia ska slå ut i blom igen. Bröllopsträdet som påminner om dagen vi gifte oss.

Jag längtar efter vår och sommar och efter att åter få pyssla runt i min egen lilla täppa. Det längtar jag efter.

Jag längtar efter att min familj åter ska vara samlad. Jag längtar efter att tillsammans med dem jag älskar ta Österlen med storm. Att överraska ”stenshuvudsgubben” och kanske få en och annan sjöman att rodna. Jag längtar efter våren och sommaren!

Vad längtar just du efter?

Dagens citat:

Vi har alla en längtan efter att bli omfamnade – inte för det vi gör utan för dem vi är.

Ha en riktigt härlig dag.

Annika

Dela gärna
  • 11
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Fyren vid foten av Stenshuvud.

16 februari, 2019

Gomorron.

Den är så himla charmig, den lilla vita fyren som står på klipporna vid foten av berget Stenshuvud.

Det var en tidig morgon som jag rattade bilen ut mot Karakås och mot Stenshuvuds norra parkering. Långt borta i horisonten glödde himlen som eld. I Ranelids stuga var det mörkt och släkt. Han låg nog på sin rosa kudde och drömde om kärleken och kvinnorna, tänkte jag lite roat.

Hälleviks kås låg där som vanligt, vacker som en dröm. Jag knäppte en bild. En bild som jag vet att min svärfar med stor glädje hade kunnat återbilda i oljefärg åt mig. Nils Olssons älskade Hällevik!

Trots att solen ännu inte gått upp var det tillräckligt ljust för att kunna se. På hala, isiga stenar tog jag mig fram längs vattnet.

Mitt mål var att möta dagen vid den lilla fyren. Fyren som står där på klipporna ut mot havet. Ungefär där som Hälleviks och Krivarebodens fiskevatten möts.

Människor som förmodligen har lite mindre förstånd än andra, hade varit i farten med färgburkarna på den lilla fina fyren.

Jag satte mig med ryggen mot den stabila byggnaden och kände hur hela kroppen och sinnet slappnade av. Lugnet sköljde över mig. Hjärnan blev liksom len  och dess skarpa små krumelurer mjuknade en smula.

När jag var ung och galen, berusade vi oss med billig rom och Coca Cola. Mycket sprit och ett stänk av colan. Erfarenheten har lärt mig att det bästa sättet att berusa sig är att få se solen gå upp här på Österlen. En ensam stund vid havet i total frihet. Helt gratis och ingen baksmälla.

Vackrare än så här blir det aldrig.

När solen steg upp färgades fyren nästan blodröd för en liten stund. Den där magiska stunden när dagen nalkas.

När solen gått upp klättrade jag tillbaka över klipporna till den lilla stigen som ringlar vid bergets fot.

Dagens citat:

Sätt dig ner, tänk efter vad det är DU vill! Uteslut ALLA andras tankar och tycke. Det är i slutändan Ditt liv och Din framtid det handlar om!

Ha en härlig dag.

Kram Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Kyrkor och fjäderfä.

15 februari, 2019

Hej.

Förra helgen när jag var i norra delen av vårt kära Österlen, så passerade jag två vackra kyrkor. Kyrkor som jag varit i några gånger av olika anledningar.

I Eljaröd kom jag förbi den vackra brydestugan. En stuga där man förr i tiden beredde sitt lin. Stugan är så himla vacker och visst blir man glad över att den finns bevarad i så fint skick.

Ute på fälten kunde man se stora flockar av olika fåglar. Gäss och svanar i en salig blandning.

Kanske är de en aning förvirrade över klimatet vi har just nu. Ännu har vi inte fått metrologisk vinter här på Österlen, så man vet knappt vad vi har för årstid. Höst som snart kommer att övergå i vår. Vi blir alltså snuvade på vinter i år. Fast det betyder inte att det inte kan bli lite snöstorm framöver trots allt. Väder är allt bra spännande.

Sen kom jag förbi ännu en kyrka på min Österlentur.

Har ni kunnat gissa rätt på kyrkorna?

Annars kommer svaret här:

Första kyrkan är min favoritkyrka, Andrarums kyrka. Den andra är Stiby kyrka, en kyrka jag alltid gått till med sorg tyvärr.

Dagens citat:

Det är inte bara fina fjädrar som gör fina fåglar.

Ha en härlig dag.

Kram Annika

Dela gärna
  • 11
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Slottet jag äger.

14 februari, 2019

Hej.

Christinehof, mitt älskade fina slott! Slottet som är mitt, åtminstone i hjärtat!

Såklart är jag ingen lagfaren ägare. Slottet är en fideikomiss och ägs som alltid, av familjen Piper.

Jag är född och uppvuxen ett stenkast härifrån och har spenderat en stor del av min barndom runt det här gamla slottet. Häftigare lekplats får man leta efter.

När jag var barn så var slottet rosa och på gräsmattan stod en gammal brandbil. På vintern kunde man åka kana nerför de isiga stenräckena, även om det inte var så positivt för byxbaken.

Det var en massa gamla minnen som sköljde över mig den morgonen då jag och hunden Johnny var här.

Åttakanten, huset där vi som barn hittade på så mycket bus. Bus som vuxna nog inte hade gillat. Det där bör vara glömt och preskriberat vid det här laget. Fast det är nog mest naturen jag älskar av allting här.

Jag slutar nog aldrig älska det här gamla slottet och den här underbara platsen. Såklart ruvar Christinehof på långt mer gamla minnen än jag själv. Om dess historia kan man googla. Gör det någon gång, för den är väldigt intressant.

Jag minns när det okantade staketet runt slottet var alldeles nytt. Nu är det mjukt av mossa och av åldrande. Jag undrar om mina ålderstecken syns lika tydliga på mig? Då hoppas jag att de åtminstone är lika vackra.

Som en liten hälsning kikade solen fram för en liten stund i den annars jämngråa dagen.

Dagens citat:

När du vet ditt sanna värde kan ingen någonsin få dig att känna dig värdelös.

Ha en fin dag och glöm inte att visa lite extra kärlek idag. Och har ni inget bra utflyktsmål inför helgen, så kan jag varmt rekommendera en vandring i ekoparken.

Annika

Dela gärna
  • 30
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Ekoparken där jag har mina rötter.

13 februari, 2019

Hej.

En av Österlens vackraste platser (om jag får bestämma) det måste absolut vara Christinehof.

Här är jag född och uppvuxen, och här har jag haft den ljuvligaste naturen som min lekplats.

Det var i helgen när min käre Stefan var på vildsvinsjakt i Kivik, som jag och hunden Johnny passade på att njuta av en lång promenad i Christinehofs sagolika ekopark.

Vildsvin är jag uppvuxen med. Vid Christinehof fanns vilda grisar i stora hägn, när jag var barn. Med åren hände något och numera finns det grisar överallt. Just i Kivik är de lite för många och lite för närgångna mot människor. Den här dagen var jägare samlade till skyddsjakt och viltvård där. Grisarna är ju inte bara skräckinjagande, de förstör ju väldigt mycket mark också. Ynglar av sig gör de så man blir mörkrädd.

Men jag och Johnny njöt av en härlig runda utan att möta ett enda svin den här morgonen. (Fotot ovanför tog jag i somras någonstans på Österlen.)

Bakom träden skymtade det stall där jag en gång som barn hittade en åsna. Såklart var det någon som ägde den där åsnan. Men på barns vis fantiserade jag om att det var min egen hemliga åsna.

Vi passerade det vackra huset som kallas ”trädgårdsmästarebostaden”.

Plötsligt kikade några solstrålar fram genom de tjocka molnen, och borta i hagen hade hästarna nog nyss vaknat.

Det sägs att ju äldre träden är i en skog ju mer välbehag och sinnesfrid skänker de oss människor. Vill man må extra bra, då är det absolut hit man ska åka.

Christinehof – för alltid i mitt hjärta. Och kanske i just ditt hjärta också!

Dagens citat:

Naturen är aldrig banal.

Må fint.

Kram Annika

Dela gärna
  • 27
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Sol, vind och vatten.

12 februari, 2019

Hej hej

Ja just sol, vind och vatten är något som vi har ganska mycket av här hos oss på Österlen. Och kanske särskilt vind!

I förra veckan blåste det så mycket så jag kunde nästan inte stå stilla när jag gick av min bil ett stenkast från Simrishamn.

Det där med vinden är ju himla bra när man vill hänga ut sin tvätt på tork. På ett kick är allting torrt… om nu inte tvättställningen flyger all världens väg, vill säga. Jag minns hur just torkvindor hade en strykande åtgång när jag arbetade i bygghandeln i Simrishamn.

Sin egen ström kan man ju producera, precis som Mandelmanns gör. Såklart måste man betala skatt till staten, för inte går det att blåsa dem på pengar inte.

Att försöka ha någon tillrättalagd frisyr när man är ute på de Österlenska vidderna är inte alltid det lättaste. Ibland känns det som om hela kalufsen ska flyga alla världens väg.

Men jag älskar den där Österlenblåsten. Det känns lite som om man får extra luft under vingarna och allting blir en smula lättare. Hela kroppen vill liksom lätta från marken och sväva iväg som en fjäder i vinden.

Sol, vind och vatten – visst är det härligt.

Dagens citat:

Gå så långt ditt öga når. När du kommer dit har du möjlighet att se längre.

Ha det gott. Och snart är det minsann dags att hänga ut tvätten på tork igen.

Annika

Dela gärna
  • 3
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Unga företagare.

11 februari, 2019

Hejsan.

En kväll kom det ett meddelande på min telefon. Vår härlige tulpanodlare från Österlen behövde min hjälp.

-jau behöver lid bilder …

Det var inför ett Stockholmsbesök i samband med den fina utmärkelsen som fotografier behövdes. Bilder till det prestigefyllda priset som pionjär för landsbygdsutveckling.

-nej, nej, nej … jag är ju ingen riktig fotograf, protesterade jag lamt.

-då får jau knevla ti de sell…

Såklart gjorde jag ett försök.

Självfallet fanns inga tulpaner att fotografera den här dagen. Fälten var frusna och gården låg inbäddad i vit frost. Men han har ju tusen järn i elden och på gården sjuder det av liv.

Efter att ha knäppt de profilbilder han behövde ha, strövade vi småpratande runt på gården.

Jag bara älskar hans underbara kor. ”Polisbilskorna”, eller Belted Galloway som det heter på riktigt.

Kossorna var rejält runda om magen och vilken dag som helst väntas tillökning på gården. Morgonen var tidig, men trots det så hade Jocke redan hunnit med en massa arbete.

Bäst som vi stod där ute hos korna, kom en stor vacker röd räv travande utanför hagen. Livet på en bondgård blir då aldrig någonsin tråkigt.

Jag imponeras djupt av traktens driftiga ungdomar. Unga människor som vill och vågar satsa på att vara egna företagare i vår lilla region. Vår trånga hörna som kallas Österlen. Med vatten på de flesta sidor.

I en tid då det mest satsas på konsten och turismen i vårt område, gläds jag så över den uppmuntran Jocke och Malin nu fått. För vi kan inte äta tavlor och våra turister behöver massor av fina närodlade produkter. Snälla kommundirektörer och andra härskare, glöm inte att stödja våra ungdomar som vill fortsätta producera den mat som håller oss alla vid liv!

All lycka till kära ni!!

Dagens citat:

Det är bättre att se tillbaka på livet och säga ”jag kan inte förstå att jag gjorde det där”, istället för att säga ”jag önskar att jag hade gjort det där”.

Ha en fin dag.

Annika

Dela gärna
  • 21
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Tillskott och vitaminer.

10 februari, 2019

Hejsan.

Vi är mitt i februari och alla är vi bleka och glåmiga. Det är den tiden på året, då kroppen går på sparlåga. Kanske är det nu som det säljs mest vitaminer och dunderkurer i affärerna.  Med rinnande näsor trycker vi i oss vitlök, ingefära och små piller från hälsokosten. Vi mixar bär och kokar shots.

Allt det där är nog så bra. Men jag har en fast övertygelse om att det bästa man kan göra, är att vara ute. Ute i friska luften.

En stund utomhus varenda dag känns så välgörande och bra i hela kroppen. Även om det inte är solsken, så tror jag ändå att kroppen suger åt sig av dagsljuset och gör något gott med oss människor.

Eller jag tror inte, jag vet med bestämdhet att det är välgörande att vistas utomhus.

Vi rusar fram i en stressad tid. För många är det såklart inte lätt att få tiden att hinna med den där utomhusvistelsen. Fast egentligen handlar det nog om prioriteringar tror jag.

Att vara utomhus i naturen ger inte bara kroppen solljus och frisk luft. Det ger någonting åt själen också. Något som sprider sig som en skön styrka.

Dagens citat:

Naturen målar åt oss, dag efter dag, tavlor med oändlig skönhet, om vi bara har ögon att se dem…

Ja, det blev ett litet må-bra-tips från mig idag. Såklart är ett extra tillskott av D-vitaminer aldrig fel, men en stund med näsan mot himlen gör underverk.

Kram Annika

Dela gärna
  • 16
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Scroll to Top